Solljuset återvänder sakta i år igen.
I skolan ritar jag snoppar och bebisar och bygger skulpturer i trä. Jag känner mig rätt ofta tillfreds. Så ofta att katastroftänkaren inuti mig börjar undra om något är fel. Allt är väl. (väl?)
Jag håller på att lära mig att det är omöjligt att leverera på alla livsområden samtidigt. Har man en man, tre barn, en hund, studier och ett stort hus måste man låta något av dessa kollapsa. Relationer är viktiga. Även mina studier. Alltså växer det rätt ofta något grönt och illaluktande i handfatet och dammråttorna förökar sig i sann Lars Levi-anda. Ingen kommer på min dödsbädd att tacka mig för att jag ständigt upprätthöll ett skinande rent hem. Eventuellt svärmor då, men man kan inte pleasa alla.
Såhär ser det ut i min ateljé för tillfället. Eller rättare sagt såg ut för ca fyra veckor sedan när jag tog bilden och hade tänkt blogga första gången. Sedan drabbade vinterkräkfeberhostöroninflammationen familjen och jag fick fullt upp med att snytatorkatröstamedicinera och glömde således bort att blogga. Jag var den familjemedlem som kom lindrigast undan. Det känns lite som en lottovinst för mitt immunförsvars-ego.
På lördag ska jag och min andra hälft på fest. Utan barn. Det har nog aldrig hänt. Eller så är det väldigt väldigt väldigt länge sen. Det kan bli kul. Om inte är det också helt okej. Kul känns så överskattat nowadays. Lite trevligt räcker riktigt bra.
Nu har jag inget mer att berätta. Eller jo! Måste ju meddela att min bok är i layoutningsprocessen och jag debuterar med poesi i maj. Mer kan jag inte säga för jag blir så darrig i hjärnan och händerna och magen och hjärtat och bäckenbotten.
Vi ses när vi ses! *
(*Det finns en jettebra barnbok som heter så, läs den vetja.)
