Visualiseringsoviljan

Årets jul har varit riktigt trevlig. I jämförelse med förra året när jag befann mig i bebisångest-träsk har den varit superb. Fantastisk. Underbar. 

Det värsta jag vet just nu är att läsa bloggares årsresuméer och visionboards för framtiden. Dock älskar jag att gotta mig i småsaker som irriterar mig och kan således inte låta bli att läsa. och störa mig. Det är ett friskhetstecken tror jag. Ett tecken på att livet för tillfället är så gött att jag t.o.m har överlopps energi för att bli upprörd över obetydliga ting. 

Anledningen till att jag stör mig är väl för att jag själv spenderar ohälsosamt mycket tid på att blicka bakåt, samt katastroftänka sönder framtiden. 

Kanske vill jag inte få mitt oglamourösa liv att framstå som sådant med hjälp av pluttenuttiga foton och fyndiga texter som ramar in den där ytligheten jag helst vill undvika. 

Kanske är jag avundsjuk för att jag inte kan visualisera några specifika mål och drömmar för min egen framtid. 

Eller bara smärtsamt medveten om att hur mycket jag än planerar så kan jag aldrig veta vad som mitt i allt kommer att serveras av Lifvet självt. 

Det enda jag önskar är att alla ska få vara friska och att ingen ska dö nästa år och det har jag ändå ingen makt över.


(En vår i Paris skulle väl inte vara helt fel, men helt okej om den uteblir)

Herregud vad patetisk jag låter.

Gott nytt år! 

Varning: Denna text kommer av sluta uppkrupen i mitt anus.

De senaste veckorna har mycket av min vakna tid gått åt till att följa med #metoo och #dammenbrister. Vittnesmål, mediabevakning, kommentarer osv. Gamla traumor har triggats igång. Jag har haft svårt att fokusera på något utöver mig själv. Ens tänka, prata, andas. 

Tills för tre dagar sedan:

Jag har fått mitt livs första riktigt besvärliga hemorrojd.


Den har fått mig att flytta fokus från mitt eget inre till.. ja, ett snäppet ännu djupare inre.

Herregud vad jag hellre föder trillingar vaginalt, går till tandläkaren frivilligt, amputerar en tå utan bedövning.

Det svider och skaver och värker och kliar så in i helvete.

Ungefär som när man läser vissa kommentarer på Yles hemsidor angående den bristande dammen.

"Inte alla män", 
"Kvinnor måste lära sig säga ifrån", 
"Ska man inte få flörta med en kvinna nu mera!?", 
"Jag har aldrig sett nåt, de flesta överdriver nog sina berättelser", 
"Män har av naturen en starkare sexdrift, det kan inte hjälpas", 
"Kvinnor tafsar också!" 
är envisa, skavande hemorrojder i mina och många andras ögon. Kan någon smart vetenskapsman (kvinna!) uppfinna någon slags salva eller något stolpiller som kan bota oförmågan att vilja/kunna förstå som finns hos dessa människor? 


Dammen brast, så ock mitt rövhål,
Amen.