måndag 10 juli 2017

Kan man ångra ett barn?

Jag var rädd och osäker stora delar av min senaste graviditet. Jag ville helst inte prata om att jag väntade barn eller ens tänka tanken att jag snart igen skulle stå ut med sömnlösa nätter, amning, isolering, förlamande trötthet. Jag var bitter över att behöva ta en paus i studierna. Kände mig mer och mer utsatt för något sorts övergrepp i takt med att magen blev större. Oroade mig för att bebisen skulle vara nästa anti-krist och omöjlig att älska. Att den skulle orsaka skilsmässa, smärta och död, typ.


Bakom alla negativa tankar och ångest försökte jag trots allt sätta tillit till att andra känslor skulle komma ikapp. Att även den här ungen skulle hitta sin plats i hjärtat. Men det tog tid. Ännu när jag låg i förlossningssalen och krystade tänkte jag  att jag ångrar alltihop. Ville trycka på stopp och åka hem igen. När lö bebb kom ut kände jag mig totalt förvirrad, som att jag befann mig i ett vägskäl; -Flippa ur och springa eller ta mig samman och göra det som förväntas. 


Sist och slutligen tog väl någon sorts instinkt över och känslorna jag väntat på kom äntligen ikapp. Jag njöt som en gris och var så tacksam, överväldigad och lycklig;- i cirka två månader. Sen började det suga rejält igen. 


Mycket av det jag oroat mig för under graviditeten kom att förverkligas. Förstås var inte bebisen anti-krist, men allt praktiskt runt omkring kändes minsann avlat ur djävulens anus. Hatade känslan av att vara bunden och att bebisen var totalt hjälplös och helt och hållet beroende av mig. Konstigt nog hatade jag aldrig själva bebisen, barnet, individen. 



Så nej, kanske kan man inte ångra ett barn men samtidigt jo.
Kanske ångrar man sig inte hela tiden, kanske bara till 20% eller 40%? ibland.

Tack o lov skiter barnet i om jag ångrar mig eller inte, för tillfället står han och dreglar i fönstret o säger aäääiii.

Och jag är lycklig som en gris för att han nu är tio månader och inte tre.


3 kommentarer:

  1. Fint att du kan dela också de negativa känslorna som kan uppstå under och efter en graviditet. Jag tror att det inte alls är ovanligt att det kan kännas svårt att kunna älska ett barn man ännu inte har mött. Barn är en del av livet och jo visst, de tar sin plats av (speciellt mamman) Det är oundvikligt. Lyckligtvis kommer känslorna för barnet ofta när barnet är född. Det får man vara tacksam för! God fortsättning med livet! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Överlag känns det som att det inte längre är lika tabu att prata om motstridiga känslor under graviditet och småbarnsår. Tack o lov!

      Radera
    2. Det är sant, vi har blivit mera öppna med tiden. Det är positivt! :)

      Radera