Semester!

Prövar mobilblogga från villan med ett skrangligt internet och annan font (lyckas ej ändra den från iPhånen). 

Abborarna nappar, myggorna biter och batterierna laddas. Hunden har bara lyckats rulla sig i ett ruttnande fiskkadaver i skogen en gång hittills. Succé! Tvättade henne med tallsåpa och svordomsharanger. 

Barnen klättrar på stenar, metar, badar bastu och åker gummibåt. Däremellan lämnar de blöta kläder i högar och glömmer sätta på locket på utedasset så man får flugor i röven. 

Lö bebb äter sand och blåbär och ropar ah ah ah när en fiskmås flyger över oss. Han har snart slut på blöjor och mjölk och sover för tillfället i sin sista semi-rena pyjamas. Inväntar leveranser imorgon.

Nu ska jag sussa sött i en icke längre sandig säng och vila mina sjuka armar efter intensivt pilkastande och vattenbärande. 

Najti najt

Spy-spännande

Befinner mig på stadens bibliotek. Jag har suttit här i dryga fyra timmar och bearbetat mitt diktmanus. Ett manus som blivit antaget till ett förlag. Ett manus som kommer att bli publicerat i bokform våren eller hösten 2018. En text, författat av lilla människan mig. Ibland bubblar spänningen så vilt i magen att jag bara vill spy. 

Så stort och häftigt och läskigt i mitt lilla liv, men samtidigt så väldigt skönt futtigt. Känslan av att ingenting, men ändå allt kommer att fortsätta vara sig likt. Jag kommer fortfarande att se likadan ut. Mitt humör kommer antagligen fortsätta att variera från en dag till en annan. Min avföring kommer fortsättningsvis att vara brun. Mellanbarnet kommer inte plötsligt börja tycka att jag är cool.

Men för den lilla biten längst in i min själ, den där biten som kanske bara är min alldeles egna och ingen annans, betyder det så fruktansvärt mycket. 




HURRA!

(I alla fall ett litet ödmjukt, för att inte låta katastroftankarna fräta sig in och förstöra mitt lyckorus)

Kan man ångra ett barn?

Jag var rädd och osäker stora delar av min senaste graviditet. Jag ville helst inte prata om att jag väntade barn eller ens tänka tanken att jag snart igen skulle stå ut med sömnlösa nätter, amning, isolering, förlamande trötthet. Jag var bitter över att behöva ta en paus i studierna. Kände mig mer och mer utsatt för något sorts övergrepp i takt med att magen blev större. Oroade mig för att bebisen skulle vara nästa anti-krist och omöjlig att älska. Att den skulle orsaka skilsmässa, smärta och död, typ.


Bakom alla negativa tankar och ångest försökte jag trots allt sätta tillit till att andra känslor skulle komma ikapp. Att även den här ungen skulle hitta sin plats i hjärtat. Men det tog tid. Ännu när jag låg i förlossningssalen och krystade tänkte jag  att jag ångrar alltihop. Ville trycka på stopp och åka hem igen. När lö bebb kom ut kände jag mig totalt förvirrad, som att jag befann mig i ett vägskäl; -Flippa ur och springa eller ta mig samman och göra det som förväntas. 


Sist och slutligen tog väl någon sorts instinkt över och känslorna jag väntat på kom äntligen ikapp. Jag njöt som en gris och var så tacksam, överväldigad och lycklig;- i cirka två månader. Sen började det suga rejält igen. 


Mycket av det jag oroat mig för under graviditeten kom att förverkligas. Förstås var inte bebisen anti-krist, men allt praktiskt runt omkring kändes minsann avlat ur djävulens anus. Hatade känslan av att vara bunden och att bebisen var totalt hjälplös och helt och hållet beroende av mig. Konstigt nog hatade jag aldrig själva bebisen, barnet, individen. 



Så nej, kanske kan man inte ångra ett barn men samtidigt jo.
Kanske ångrar man sig inte hela tiden, kanske bara till 20% eller 40%? ibland.

Tack o lov skiter barnet i om jag ångrar mig eller inte, för tillfället står han och dreglar i fönstret o säger aäääiii.

Och jag är lycklig som en gris för att han nu är tio månader och inte tre.

Skogen skogen

De senaste åtta åren har jag spenderat midsommar på en ö i Larsmo skärgård. Där finns en skog som är så vacker att det gör ont.  

Det sticker i bröstkorgen bränner bakom ögonlocken.