Barnen sommarlovar som så många andra. Spädbarnet som inte längre är så värst späd utan snarare en kvick köttklimp, kryper omkring med nakna tår i grönt fuktigt gräs. Dagarna fylls av promenader, pokémonjakt och potatiskok.
I förrgårs går såg vi en ringduva begå självmord. Den spankulerade sakta vid vägkanten när en stor lastbil med yogurt närmade sig med hög hastighet. Istället för att flyga iväg eller skuttandes söka skydd i första bästa dike, klev fågeln med bestämda steg rakt ut i körbanan och omkom omedelbart. En högst makaber syn. De vanliga frågorna som “Varför” och “kunde vi ha gjort något för att förhindra detta”, uppstod omedelbart. Antagligen var duvan sjuk och skulle ha dött förr eller senare. Kan ett djur vara suicidalt?
Jag kom att tänka på att det finns en bra sak med att vara deprimerad: När allt är mörker och likgiltighet, är man åtminstone inte rädd. Så fort skuggorna i huvudet skingras en aning och livet börjar kännas värt att leva, inser man att hela ens existens är så skör och att man faktiskt kan dö. Ens nära och kära kan avlida när som helst. Potentiella hjärntumörer lurar runt varje hörn. Varje litet popcorn på golvet är en utdragen kvävningsdöd. Duschgolvet är otäckt halt och hörnen i badrumsinredningen sylvassa.
Nu kanske jag borde fortsätta det här inlägget i en mera munter ton och påpeka att en rädsla och medvetenhet om att döden ständigt väntar på att sätta klorna i oss, i alla fall skänker en viss känsla av tacksamhet (förutsatt att man är vid liv och har någorlunda hälsa). Men att vara vid liv behöver inte betyda att man lever och att inte lida av en dödlig sjukdom behöver inte betyda att man är frisk. Blir vi lyckligare av att vara tacksamma? Behöver vi vara det?
Nu ska jag äta glass och fundera vidare.
Soliga hälsningar från amatörfilosofen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar