Kärlek från en annan del av päärolandi

"Jag har grått, risigt hår, dessutom är det flottigt och fullt med mjäll. Mina bröst är för små. Mina tänder är inte vita som i Pepsodent reklamen, min mage inte lika platt som H&M:s bikinimodeller. Jag har blek, ojämn hy. Mina ben är korta, vristerna för stabbiga. Jag har utåtstående, stora öron. Jag är töntig, irriterande och sur. Ingen kille kommer någonsin att vilja ha mig."

Så här lät det i min dagbok från cirka 12-17 års ålder (och blossar upp än idag under sämre perioder) Jag upprepade det dagligen, som ett tvångsmässigt mantra. Fyllde på listan vartefter jag hittade nya negativa egenskaper som jag tyckte passade in på mig. Ibland kompletterades listan med en illustration av mig själv där jag drog pilar mellan orden och min kropp för att riktigt ordentligt mind-mappa in min oduglighet. 

Jag har aldrig haft problem med övervikt eller direkt mobbats för mitt utseende. Jag har inte haft ett komplicerat förhållande till mat. Mitt intresse för sport och fysisk aktivitet har varierat, men aldrig varit av största prioritet i mitt liv. Objektivt sett befinner sig min kropp inom normen och ingen hälsosyster har någonsin gjort anmärkningar på mitt BMI eller min fysiska hälsa överlag (förutom på mina plattfötter som de envist skulle bota med obekväma, svindyra skoinlägg). 

Jag kan inte föreställa mig hur det här självhatet skulle ha tett sig om jag hade varit överviktig. Om jag inte bara från mitt snedvridna själv hade bombarderats med nedvärderande ord, utan också från media, hälsovårdare "vänner" med budskapet om att jag är lat, äcklig, ohälsosam och kommer att bli en belastning för samhället. Mitt förakt fanns endast i min egen hjärna, men det räckte gott och väl till att få mig att känna mig som den mest misslyckade människan i hela världen. 

Därför är Ellen Strömbergs sommarprat så viktigt. Det är viktigt för smala, tjocka, magra, mulliga, feta, knubbiga, långa, korta, muskulösa, beniga. Det är viktigt för mjälliga stabbiga plattfötter. Garanterat viktigt för många fler. Och det kan vara till stor hjälp för en normativ, samhällsaccepterad medborgare att hålla käft när hen vill ge goda hälsoråd runt bullafatet.

Upplevelser och iakttagelser

Barnen sommarlovar som så många andra. Spädbarnet som inte längre är så värst späd utan snarare en kvick köttklimp, kryper omkring med nakna tår i grönt fuktigt gräs. Dagarna fylls av promenader, pokémonjakt och potatiskok. 

I förrgårs går såg vi en ringduva begå självmord. Den spankulerade sakta vid vägkanten när en stor lastbil med yogurt närmade sig med hög hastighet. Istället för att flyga iväg eller skuttandes söka skydd i första bästa dike, klev fågeln med bestämda steg rakt ut i körbanan och omkom omedelbart. En högst makaber syn. De vanliga frågorna som “Varför” och “kunde vi ha gjort något för att förhindra detta”, uppstod omedelbart. Antagligen var duvan sjuk och skulle ha dött förr eller senare. Kan ett djur vara suicidalt?

Jag kom att tänka på att det finns en bra sak med att vara deprimerad: När allt är mörker och likgiltighet, är man åtminstone inte rädd. Så fort skuggorna i huvudet skingras en aning och livet börjar kännas värt att leva, inser man att hela ens existens är så skör och att man faktiskt kan dö. Ens nära och kära kan avlida när som helst. Potentiella hjärntumörer lurar runt varje hörn. Varje litet popcorn på golvet är en utdragen kvävningsdöd. Duschgolvet är otäckt halt och hörnen i badrumsinredningen sylvassa. 

Nu kanske jag borde fortsätta det här inlägget i en mera munter ton och påpeka att en rädsla och medvetenhet om att döden ständigt väntar på att sätta klorna i oss, i alla fall skänker en viss känsla av tacksamhet (förutsatt att man är vid liv och har någorlunda hälsa). Men att vara vid liv behöver inte betyda att man lever och att inte lida av en dödlig sjukdom behöver inte betyda att man är frisk. Blir vi lyckligare av att vara tacksamma? Behöver vi vara det? 

Nu ska jag äta glass och fundera vidare.

Soliga hälsningar från amatörfilosofen.

Music Television memories

Det värsta med att ha två cirka 7-åringar i huset är deras stundvis enormt urusla musiksmak. För tillfället är det Crazy Frog som gäller hemma hos oss. Hatade grodjäveln redan för 15 år sedan(?) och min kyliga inställning samt sköra psyke förvärras dag för dag här. 

Det bästa med två cirka 7-åringar är att de fortfarande är så formbara och lättmanipulerade. Min favoritsysselsättning en regnig dag är att youtuba alla hits som snurrade på MTV förr i vääde. Alltså när MTV fortfarande var en tevekanal som spelade musikvideor dagarna i ända, alltså innan den togs över av hjärndöda program som Sixteen and pregnant, Laguna Beach och the X-effect. 

Här kommer några exempel på mina eviga MTV favoriter:






Enigma - Return to innocence
Kommer aldrig att sluta älska denna låt fast den kanske spelats sönder en aning. Älskar videon, hur allting går baklänges. 1994 när låten kom var jag åtta år trodde helt och fullt att det var en riktig enhörning jag såg på tv.








The Verve - Bittersweet symphony 
Kände alltid hur en rebellisk sida vaknade till liv när denna dök upp i rutan. Ville också skita i allt och bara gå gatan fram och hänsynslöst stöta till mötande fotgängare.





Fatboy slim - Right here right now
Brukar använda denna som diskussionsunderlag när jag och barnen pratar om evolutionen och livets uppkomst. 





Backstreet boys - Everybody
Streetdansade skiten ur denna 1997. Om ett pojkband spökade ut sig till vampyrer och varulvar i en musikvideo idag tror jag att vi skulle förlöjliga dem något enormt. Då var det bara såå coolt. Världen har blivit grymt seriös.





Basement jaxx - Where's your head at
Denna låt fick mig alltid att må ännu sämre när jag stannade hemma från skolan och låg och feberyrade i soffan men jag diggade videon enormt. Skruvad och smått läskig. Vi brukar sjunga refrängen på närpesiska "Kvan je höve".





Massive attack - Teardrop
Ännu en video på temat livets utveckling. Låten finns fortfarande med på alla mina otaliga spellistor på spotify. Sönderspelad men fortfarande skön.




Vilka är dina favorit MTV-videor?

Invaderad av ovilja

Ibland gör du idiotiska saker. Äter räkor fast du är lite allergisk. Hånglar medvetet med fel person på en efterfest. Spelar bort femtusen euro på nätpoker. Stänger av telefonen när du väntar ett jätteviktigt samtal. Glömmer parkeringsbrickan på flit. 

Det är inte ditt fel. Din kropp har blivit invaderad av parasiter som styr din ovilja att utföra konstruktiva handlingar. De finns i vattnet du dricker, kläderna du bär och i orden du inte uttalar. 




Netflixus anxieticus

Parasiten som gör att du frenetiskt maratonkollar halvdåliga serier för att överrösta ångesten som piper om att du borde göra något vettigt med ditt liv.







Asosialus soffapotaticus

Kräket som gör att du skyller på snoriga barn eller dålig mage för att slippa besök fast du egentligen vet att du lider brist på vuxenkontakt men du har varit isolerad så pass länge att du blivit rädd att prata för mycket eller säga fel saker.






Snaskus smygicus

Ohyran som gör att du gång på gång snattar karameller ur barnens godispåsar när de inte är hemma. Påsen är snart tom, gränsen är nådd sedan länge och snart kommer du att bli upptäckt. Du anstränger dig för att ha dåligt samvete men det går inte. Bara en sista..






Babblus egocentricus

Djuret som ständigt får dig att avbryta andra och ge goda råd baserat på egna erfarenheter utan att någon frågar. Du noterar irritationen i deras blickar men kan ändå inte sluta.




Könlös förökning. Symtom på samtliga parasiter kan vara plötslig apati, sömnstörningar, svordomsnödighet och myrkrypningar.