Jagad av Jante

Bestämde mig lite i sista minuten för att vara med i Solveig von Schoultz-tävlingen. Lekte först bara lite med tanken. Sket i det när humöret började dippa igen och lö bebb började äta sladdar och tejp. Tänkte att jag varken har kapacitet, ork eller tid att hitta på något att skriva om. Men så föll världens idé till en novell ner från skyn och planterades in i min hjärna och jag var bara tvungen att skicka in ett bidrag i alla fall. 

Nu pendlar jag mellan att tycka att mitt manus är ett litterärt mästerverk som förtjänar nobelpriset i litteratur, till att vältra mig i självförakt för att jag plitat ner en sådan smörja. När jag sitter på toaletten ger jag imaginära tidningsintervjuer (ofta på någon sorts knagglig norska) och har lovat barnen att vi ska åka till Skottland och hälsa på Lock Ness odjuret för prispengarna. Sedan skrattar jag åt mina megalomaniska påhitt en stund, innan jag börjar om processen från början. Håhåjajaa.

Faktum är att jag en gång tidigare varit med i en dylik tävling och då gick det väldigt bra. Långt över förväntan. Fast då gällde det dikter. Noveller har jag inte skrivit sedan högstadiet. 
Diplomet förvarar jag längst ner i en låda. under tre kilo osorterade bilder på barnen från när de var små. Att jag nu skriver om detta, är kanske något sorts försök att gräva fram det. Sluta skämmas.

För det där du-ska-inte-tro-att-du-är-nåt-tänket präglar mig starkt. Samtidigt kan jag inte låta bli att försöka. fantisera. drömma. skapa något. 





Vad drömmer du om?