måndag 27 mars 2017

Självmordsbenäget spädbarn


Den lugna, jollrande, icke-mobila bebistiden är härmed över. Lö bebb har börjat åla sig fram i racerfart och har en förkärlek till eluttag, tejpbitar och plastpåsar. Man kan säga att jag har en del svårigheter att anpassa mig till den nya rytmen, det vill säga jag sitter på helspänn på golvet och har svårt att koncentrera mig på annat än att hålla den lille parveln vid liv. Drömmer mardrömmar om skarvsladdar, bebisar och badbunkar. Kallsvettas och får rusande puls vid ljudet av minsta hostattack. Fast jag gått igenom denna fas två gånger tidigare känner jag mig ändå totalt oförberedd. Ansvaret känns stundvis övermäktigt. Funderar ibland hur man ens får göra hela den här bebisgrejen utan att ha genomgått något sorts lämplighetstest eller utbildning. Sinnesjukt, egentligen.

För att ytterligare komplicera det hela har vi slutat sova. Vaknar cirka en gång i timmen av att jag försöker pilla in en tutt i ett öga. Efter lite fumlande prickar jag rätt, somnar om och upprepar proceduren en timme senare när jag vaknar av att någon river mig i håret och säger bababa. Klockan 04:20 är jag gråtfärdig av trötthet och snörvlar högt medan jag ammar och leker med tanken att lägga det lilla livet till salu på Findit. Det lilla livet hör snörvlet, tittar upp med stora bruna och världens största leende, sätter sin lilla varma hand på min kind och allt är förlåtet.






Håhåjajaa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar