Ett försök att mota bitterfittan i grind

När man har en bebis som inte sover särskilt bra är det lätt att man blir bitter. Sömnbrist gör en lätt uppgiven och väcker mörka tankar. Tankar som att jag nog inte borde ha satt tre barn till världen när jag helst av allt vill stänga in mig i en skrubb med öronproppar och bara få vara ifred. Tankar om att den här morsan är trasig. urusel. en besvikelse. Stackars kids som hade oturen att fastna i den här icke-moderliga livmodern. 

När valen man gjort i livet väl är verkställda, märker man att de kanske inte upplevs som man först tänkte. Att det var lite tyngre, lite slitsammare än man föreställt sig. 

Jag kunde ju packa en väska, hoppa i bilen och bara dra. Säga tack men nej tack, det här blev nog för mycket ansvar för mig. Jag vill inte vara förälder mera. det skaver och svider, hejdå.

Jag gissar att jag inte skulle ta mig längre än till typ Socklot innan jag vände om igen.

Så jag påminner mig om att det är sömnlösheten och ångesten som hittar på och pratar skit i mitt öra.

Fast jag tre kvällar i rad lovat stora barnen att läsa ett kapitel Harry Potter men inte ännu heller orkar, betyder det inte att jag aldrig kommer att göra det igen. Fast livet mest är berg av smutstvätt och intorkad havregrynsgröt, är det ändå mitt. Mitt liv som jag annars väljer med glädje, men som jag bara är lite för sliten för att uppskatta fullt ut just nu.






Nu ska jag gå och stavmixa skiten ur en potatis.

tralalaa!

Självmordsbenäget spädbarn

Den lugna, jollrande, icke-mobila bebistiden är härmed över. Lö bebb har börjat åla sig fram i racerfart och har en förkärlek till eluttag, tejpbitar och plastpåsar. Man kan säga att jag har en del svårigheter att anpassa mig till den nya rytmen, det vill säga jag sitter på helspänn på golvet och har svårt att koncentrera mig på annat än att hålla den lille parveln vid liv. Drömmer mardrömmar om skarvsladdar, bebisar och badbunkar. Kallsvettas och får rusande puls vid ljudet av minsta hostattack. Fast jag gått igenom denna fas två gånger tidigare känner jag mig ändå totalt oförberedd. Ansvaret känns stundvis övermäktigt. Funderar ibland hur man ens får göra hela den här bebisgrejen utan att ha genomgått något sorts lämplighetstest eller utbildning. Sinnesjukt, egentligen.

För att ytterligare komplicera det hela har vi slutat sova. Vaknar cirka en gång i timmen av att jag försöker pilla in en tutt i ett öga. Efter lite fumlande prickar jag rätt, somnar om och upprepar proceduren en timme senare när jag vaknar av att någon river mig i håret och säger bababa. Klockan 04:20 är jag gråtfärdig av trötthet och snörvlar högt medan jag ammar och leker med tanken att lägga det lilla livet till salu på Findit. Det lilla livet hör snörvlet, tittar upp med stora bruna och världens största leende, sätter sin lilla varma hand på min kind och allt är förlåtet.






Håhåjajaa

Om att överrösta det melankoliska mumlet

Tjipatjaa,

läget är rätt så oförändrat här. ångesten tar rätt stor plats i huvudet och själen. när den dånar som värst paketerar den in min språklåda i svart mörkläggningsgardin och kniper om läpparna. Har ökat min medicindos för att gömma mig för panikattacken som ligger och lurar i nackmuskulatur. 

Fel sorts musik kan ha en tendens att förvärra det melankoliska mumlet i innerörat. Deppig musik bör undvikas, så även överdrivet glättig musik som allt för lätt sticks i ögat. Valet faller olika för envar. 

Över mig faller ofta Regina Spektor. Hennes starksköra stämma formar finurliga ordföljder till lekfullt pianoklink, vibrerar in via ytterörat och överröstar. göder fantasiknölar, väcker uppstoppat hopp.
På grund av fjolårets barnafödande hade jag helt missat att hon gav ut nytt album i höstas.

Spektors Regina har något för alla:

-Funderar du mycket på världens orättvisor? Känn igen dig här

-Har du ont om trallvänliga låtar på hjärnan? Sug i dig här

-Tvivlar du extra mycket på guds existens idag? Låt dig övertygas här

-Är du dansnödig? Skaka loss här

-Längtar du till sommaren? Värm dig här


Vad lyssnar du på för att överrösta olustens svarta svammel?

Att hålla andan i vårvågorna

De senaste dagarna har jag påbörjat tre inlägg med olika inriktningar. Efter några få rader har samtliga haft tendenser att vinkla sig åt det håll jag försökt undvika en tid: neråt.

Jag vill ju att vårsolen ska göra mig kvittrande glad och energisk, men istället upplever jag en dov gråtfärdighet på eftermiddagarna när solen sköljer över mig som mest genom flottiga fönster. Har inte riktigt lust med något, men är ändå smått rastlös. Vill inte vara här, men där är inte heller bra. 

Ingenting känns riktigt. eller bra. Ändå är det väldigt lite som är dåligt för tillfället. mycket är riktigt bra. Så jag känner mest att jag är otacksam. en som inte förstår att uppskatta och sätta värde på en vardag som rent objektivt är väldigt rik. 

Jag är bra på att må riktigt bra. Jag är också bra på att må riktigt dåligt, kräla på botten. Men det här limbot, tomrummet där man maktlöst väntar på om det ska tippa över åt det ena hållet eller det andra, det suger jag verkligen på. 

Är man på topp är avgrunden osynlig. är man nere i hålet finns bara en väg, upp.

Förhoppningsvis uppenbarar sig en hiss inom en snar framtid. eller ett knippe färglada heliumballonger. Under tiden jag väntar kan jag göra mitt bästa för att inte grabba tag i spaden.





t.ex hålla andan, svälja luft och sedan fjärta ut den där stickan som skaver på ett ställe där varken sol eller fönster existerar.

Jag vill ha en sloggiröv!

Läste på dagens ÖT att det ordnas Musik och Poesi på After Eight på onsdag kväll (tema: Naket). Skulle gärna gå, men min ömma svanskota ifrågasätter fortfarande längre sittningar. Kanske finns det liggplatser? Medan jag velar och knaprar burana tänkte jag bjuda på en egen dikt jag skrev för några år sedan:

Min tigerrandiga röv

brister upp i

ett vedervärdigt grin

Illröda streck

spricker upp på

min kanelbullebulliga rumpa

Likt maskmotorvägar och larvriksåttor

i ruttenmurket trä

slingrar de

Jag vrider mig

i mikroskopspegeln

Bitterfittskrumbuktar mig

i vämjelig extas

Och jag vill ha en sloggiröv

Jag vill ha en sloggiröv

Och jag vill ha två sloggirövar

och en porrfilmsstjärt

I en tafattigt livsbejakande tidningsspalt

ska jag omfamna

min tigerrandiga

Över min kanelbullebulliga ska jag vara stolt

Ty jag har 

väntat och krystat ut 

Barn

Och det är det enda som betyder något

Jag ska förlåta

de illröda

MaskochLarvmotorvägsriksåttorna

i rotiruttenmurket

ska jag smeka och

hålla speciellt

Ty jag har väntat

Och krystat

Väntat

Och krystat

Och det är det enda som betyder något

Jag vill ha en sloggiröv

En sloggi

Två sloggi

Två sloggirövar

och en porrfilmsstjärt

Idag är jag inte fullt så röv-girig. Så länge jag får ha en (1) bakdel som obehindrat går att sitta på, är jag mer än nöjd.

(Detta inlägg är skrivet i motvilligt samarbete med min högra skinka och knästående position)

Kvinnodagskrapulan in your face!

Jag undvek att skriva om internationella kvinnodagen igår för att jag tycker att det är den mest förolämpande dagen på hela året. Att den fortfarande är så viktig, så behövd gör mig bitter. När min man kom hem med en present tänkte jag gå i taket. Sen visade det sig att den snärtiga hinken att förvara spisaska i nog mera var en gemensam present, att min man inte specifikt haft kvinnodagen i tankarna när han köpte den. Jag lyckades lugna mig en aning.

För en vecka sedan fick jag en utmaning på Facebook att nämna fem kvinnliga konstnärer. Lätt match tänkte jag och kunde räkna upp till antalet relativt snabbt. Men sen då? Vad om det är tio? Femton? Tjugo? Kom upp till ganska många, men inte utan att verkligen anstränga mig och googla lite. I många fall kom jag bara ihåg för eller efternamn eller något ditåt. Gick jag över till manliga konstnärer kunde jag köra instant namedropping utan desto vidare ansträngning. Jag VEET ju att det är så här, vi har ständigt matats med män män män genom historien. men ändå. Jag blir så frustrerad.

Så post kvinnodagen till ära bjuder jag på de fem konstnärerna som först ploppade upp i mitt huvud:


1. Judith Leyster



Holländsk barockkonstnär (1600-talet). Gjorde främst porträtt i olja men efter att hon gifte sig och fick kids övergick hon till bleka blomster i akvarell. Den första kvinnliga medlemmen i målargillet i Haarlem. Bortglömd och återupptäckt tvåhundra år efter sin död när man fann att andra manliga (off course) konstnärer fått äran för hennes måleri.


2. Dorothea Tanning

 

Amerikansk målare, skulptör och poet. En av de stora surrealisterna under 1920-talet (Ändå är det ständigt Salvador Dalí och hans klockor man först tänker på när man hör ordet surrealism).


3. Frida Kahlo




Mexikansk konstnär, främst känd för sina färgsprakande oljemålningar och smärtsamma självporträtt. Led av svåra skador efter en bussolycka och bearbetade detta i sin konst. Nådde viss framgång med sitt arbete under 1940-talet, men blev framförallt uppmärksammad på 1980-talet när böcker om hennes liv gavs ut. Förstås var hon då redan död. 


4. Marina Abramović



Född i Belgrad i forna Jugoslavien. Anses vara perfomancekonstens mormor. Medverkade i Skavlan för några veckor sedan. Aktuell med utställningen The Cleaner i Stockholm för tillfället. 


5. Tracey Emin




Brittisk konstnär, använder bland annat måleri, teckning, skulptur, foto och självbiografiska texter i neon. Främst känd för sitt verk Everyone I Have Ever Slept With 1963-1995 där hon ställde ut ett tält innehållande alla sina sexpartners namn.


(Alla bilder från google)


Såå, vilka är dina fem?

Vår utan katastrof

Trots snön som föll idag känns det som att våren lurar runt hörnet. Varma solstrålar i ansiktet, talgoxarnas tititu och det faktum att det fortfarande är ljust ute när far i huset backar in bilen på gården klockan 17:15, gör att jag vill gå ut och vårskrika à la Ronja Rövardotter. 
Troligtvis överlever jag ännu en vinter. Om jag inte imorgon eller nästa vecka blir överkörd, bryter nacken i duschen, styckmördas, sätter i halsen och kvävs, krossas av en komet, får en hjärtinfarkt, drabbas av aggressiv cancer, får en psykos och begår självmord, halkar och slår skallen och förblöder på garageuppfarten eller avlider på något annat otänkbart sätt jag inte tänkt på men som kan tänkas finnas på en katastroftänkares lista. 

Ne, jag har stora förhoppningar om att jag får se ogräset blomma i rabatten också i år. Snart, riktigt snart smälter snön och jag får plocka en hel prismapåse full med hundskit. Om en dryg månad börjar gnället om att kurabyxor skaver i rövar och den tidiga morgonsolen fuckar upp spädbarnets sovrutiner totalt. Välkommen åter vår, jag kan knappt bärga mig! 

Balladen om den invalidiserade modern och hur hon blev så

En solig söndag i mars for mor
med syster och lånade monoskor 
för att skida, spänna ljumskar, röv och lår
på ett sätt hon inte gjort på femton år

Med övermod och naivitet
rann svetten längs pannan kokande het
Solen värmde, humöret på topp
Adrenalinet flödade i hjärna och kropp

Ack så dum man kan vara
hon skulle ju bara glida åt sidan
när hon snavade på ena skidan

Plötsligt föll hon med försvunnen elegans
rakt på ett ställe där hon en gång haft svans
Hon landade i svordom och stön
i snö som var allt annat än mjuk och skön

Efter lång pina och medlidande syster
kände hon sig inte längre lika yster
insåg att hon ej längre är så vigulant
en blåögd fåne hon är, en riktig fjant

Så nu är mor invalidiserad
stoltheten borta, totalt raserad
Fungerande rövmuskler behövs mer än du tror
när man byter bajsblöja på liten bror

På minnet

En lördag fylld av restmat, barnrumsrenovering, slemhosta, mikrotupplur, julsånger, diktskrivning och en gnutta tristess närmar sig sitt slut. 



Det här senaste konstverket plus Skavlan höll mig vaken lite för länge igår. Blev grymt fascinerad av kvinnan (dålig på namn, speciellt norska) som förlorade nio år av minne i en bilolycka. Sånt man läser om i direkt ur livet i Allas veckotidning eller såg i dåliga amerikanska evighetsserier under 90-talet, men aldrig riktigt trodde på. Alltså jag visste ju att det förekommer, men liksom ändå..inte. 

Hur som helst, hon hade nu då lyckats rekonstruera vissa minnen med hjälp av fotografier och genom samtal med släktingar och vänner. Tragiskt nog (och lite komiskt), kom hon ihåg hur man hanterar en iPhone men inte att hon hade en dotter. 
Jag började själv fundera på hur mycket av mina minnen som är riktiga och "sanna", skapade  av andra, eller ett hopplock av många olika händelser. Hur ett minne kommer att upplevas senare är beroende av så många olika faktorer vilket gör att olika personer minns olika saker av samma händelse osv, ni fattar.

Konklusion: Sluta älta. Gå framåt. Tack Fredrik (och norsk kvinna jag inte minns namnet på, men är för lat för att googla).

(Men alltså nog skulle det vara lite häftigt/sjukt att vakna upp efter en bilolycka och konstatera att man är typ doktor i neuropsykologi men inte ha ett enda minne av att ha gått en utbildning.)


carpe diem. 

Sportlov i Gränslandet

Hej mitt i sportlovsveckan!

Jag tror inte att övriga familjemedlemmar är särskilt tacksamma över sportlovandet för tillfället. Mitt humör åker berg och dalbana och helst av allt skulle jag vilja dra täcket över mig och flytta in i Mordors hålor. Allt, precis allt går mig på nerverna i mina sämsta stunder.  Man ska inte aga sina barn, men jestas vad det lustar ibland.
Nej, de är inte jobbiga skitungar. Det är bara jag som är trött och obalanserad = mitt mantra för tillfället. 

Men vad gör man då? När man känner att man börjar vara farligt nära gränsen? 

1. Låser in sig på vessan i 5-10 minuter. Bölar eventuellt.

2. Drar ner på all prestige. Startar inga tvättmaskiner, äter nudlar till lunch, ser Lilla Sjöjungfrun till mellanmål och somnar före Havet är Djupt, utan dåligt samvete.

3. Går på promenad. Om än bara runt kvarteret. Trots att det går åt mer tid för alla att klä på sig, än tiden spenderad utomhus. 

4. Äter före barnen. En hungrig mamma är en läskig mamma. En mätt mamma hanterar drunknade köttbullar i mjölkglas och spaghettihår betydligt bättre.

5. Prövar Yoga for Mood Swings. Adrien, I love you.

6. Sitter stilla, stirrar. existerar enbart. Hoppas på en snällare morgondag. 

7. Trycker i sig den sista fastlagsbullen från igår. Kombineras med fördel tillsammans med punkt 1.

Ska gå och koka en liter kaffe nu.

Då Hej.