Välkomna på vernissage!

Fredagen till ära har ni blivit inbjudna till vernissage. Här är en bildserie från den pågående utställningen The little invaders from Livemother and how they affect your fragile spirit for the rest of your life. 






Fridaymys. Ett levande stilleben i vardagsrummets hjärta. 






Don't cry over spilld mjolk. Abstrakt kökskonst en måndag eftermiddag. (En klott-fobikers värsta mardröm.)





Jesus Christ, Supersheep. Stora barnets nytolkning av NT. Kylskåpskonst.



 

The Cup cake accident. Smygkonst. Trodde först att det blåa var tandkräm, men det smakade sött.






The tondöv pianist. Performance vi gjorde i höstas. Mor övade Blinka Lilla tills barnen närmade sig ett hysteriskt anfall, samtidigt som de recenserade uppträdandet. 






Blue Volcano. Omedveten skulptur. En fortsatt pågående process.






Tjuvkika. WC-installation. Verkets titel påminner om något ur Ikeas barnmöbel kollektion.






The secrets of Blackpåsa. Fotografi taget av mellanbarnet. Den uppmärksamme märker att någon misslyckats i sin sopsortering. 


Utställningen pågår dygnet runt, förhoppningsvis ännu i 12-13 år.

Wellkomi!

Barndomskvittot

Något jag ofta oroar mig över, är om barnen har tagit skada av att jag har mått psykiskt dåligt i perioder under deras uppväxt. Har de varit rädda för mig? Har jag berättat och förklarat för mycket eller för lite? Har de blivit traumatiserade? Känner de sig trygga? 

Jag har en lång lista på saker mina föräldrar gjort/inte gjort som jag vill göra annorlunda nu när jag själv är förälder. Jag tror att många har en sådan lista. Kanske fick man aldrig ett husdjur, så nu har man gett de egna barnen femton kaniner och en anakonda. Kanske kunde inte ens föräldrar prata om "pinsamma" och svåra saker, så nu undervisas femåringen i mens-cykelns framfart och de vanligaste biverkningarna vid användningen av antidepressiva läkemedel. 
Problemet med denna tankegång är ju att man egentligen försöker ge upprättelse åt det besvikna, förorättade barnet inom sig själv. ibland kanske på bekostnad av ens egen avkomma.

För jag gissar att hur man än vänder och vrider på sig, för att ge sina barn det allra, allra bästa så kommer det en dag när de står där, arga och viftande med ett kvitto. en egen liten lista med saker de ALDRIG ska göra när de själva får barn.

Jag hoppas att det allvarligaste på mina barns lista kommer att vara att jag ibland tvingade dem att äta vegetarisk mat och att de inte fick spela dataspel så mycket de ville.

Resten hoppas jag att de har glömt.





Vad står det på ditt kvitto?

Auto-immunt självförtroende

Jag står sällan upp för mig själv. Nästan aldrig om jag blir orättvist behandlad. Om någon går före mig i kön till glasskiosken eller jag blir serverad kall potatis på restaurangen är inte jag den som klagar. eller jo, jag klagar som fan. muttrar och gnäller och knäpper offerkoftan febrilt. men inte högljutt. jag gör ingenting konkret eller konstruktivt för att lösa problemet eller på något sätt få upprättelse.

MEN. när jag natten till söndag befinner mig i en sjukt mjuk hotellsäng efter att ha varit på teater, druckit vin och pratkramats med min andra hälft och sett fram emot en god natts sömn (dessutom minus ett bökande spädbarn), men klockan 02:16 vaknar till Dale a tu cuerpo algerna Macarena på hög volym plus körsång och golvvibrationer (vilket jag antar är 2 promilles fylledans) är det något som äntligen aktiveras i mig, något slumrande, som en auto-immun sjukdom, (en trevlig variant) och för en gångs skull ringer jag hotellreceptionen och klagar istället för att ligga och offersucka i sängen (!) (Väktare anlände och oljudet avtog tvärt)

Låter kanske töntigt. men för mig är det stort.


Och även om vi sov uselt var det trevligt att få kramas till punkt och prata utan att censurera för eventuella lyssnande småöron. Att slippa vara behövd och inte vara tvungen att avbryta varken tankar eller toalettbesök under ett dygn gör underverk för både kropp och själ. Halle-lujaa!



Så med mitt stärkta självförtroende ska jag nu ringa till BB i Kokkola och klaga över den där städerskan, som efter min senaste förlossning slamrade med roskisen när jag precis somnat. och sen till den där sura tanten som år 1999 envisades med att jag satt på hennes plats på tåget till Helsingfors, fast jag inte gjorde det (naturligtivs bytte jag plats. vågade inget annat. dessutom pratade hon finska).


Shodiladirittanlej!

Saker jag lärt mig i helgen

Är man lite sugen på 45 minuter av oro ska man starta ett gräl med sin partner strax före hen ska köra till villan på isen med ett av barnen som sällskap. Fantasin vet inga gränser över huvudtaget.

Jag är extremt lättpåverkad. Mellanbarnets kommentar "du e kanske int riktigt van att gå i såna där skor, mamma" tog genast skruv och jag stövlade besviket på mig lågklackat till tjejmiddagen. 

Jag tycker synd om dagens nattklubbande ungdom. Musik utan någon som helst rytm. en dans som går ut på att jucka med höfterna lite stelt från sida till sida, samtidigt som man håller i en drink, pillar lite med håret och tittar ut över människohavet med en avtrubbad blick. Endera var folk jättefulla, eller så håller jag på att bli gammal. Jag gissar motvilligt på det senare.

Krogslagsmål går till på ungefär samma sätt år 2017 som 2007.

Pedersesplanaden är fortfarande lika jävla ändlös att traska hem på klockan 02:15 som för tio år sedan.

Sannolikheten att få sova gott efter en krogrunda när man har tre kids är ganska liten. Klockan 06:30 befann sig alla fem familjemedlemmar i en säng på 160 centimeter. Jag löste det hela med att försiktigt tassa iväg och lägga mig i stora barnets säng för lite snooz.

Att efter cirka 4 timmar sömn gå på promenad en solig söndag med ett barn som i detalj beskriver sitt nya dataspel är också ett sätt att tanka energi. 

Blue Valentine är kanske den mest deprimerande filmen jag sett på länge. 

Att prata med sin partner löser fortfarande fnurror som ibland uppstår på en tråd. 

Att upptäcka att ens partner sett på Downton Abbey i ens frånvaro är det ultimata sveket. Värre än att finna omsorgsfullt gömd choklad uppäten.

Long distance relationship

Jag ber sällan. Jag är inte engagerad i någon hjälporganisation. Jag har inget fadderbarn i Rumänien. Jag går aldrig i kyrkan, inte ens på jul. Jag läser inte aftonbön för mina barn, eller sjunger psalmer. Jag är inte emot abort. Jag har aldrig varit aktiv inom församlingen. Jag svär som en borstbindare. Jag hade sex innan äktenskap. Jag skriver gud med liten bokstav. Jag är inte homofob. Jag tror inte att gud skapade världen på sju dagar. Jag bär inget guldkors runt halsen. 

För tio år sedan trodde jag att dessa kriterier måste uppfyllas för att ha lov att kalla mig kristen. Jag trodde att vissa egenskaper hos mig och saker jag gjort var ett hinder för att kunna ha en relation med gud.

För i Österbotten är mycket svart eller vitt. För eller emot. Ja eller Nej. Kristen eller ateist. Det finns inget utrymme för mitt emellan. 

Anledningen till att jag upplevt det så, skyller jag helt och hållet på konfirmationslägret som 15-åring. 

För hur mycket präster och andra lärda inom församlingen undervisade oss om nåden, kärleken och förlåtelsen, som ju sist och slutligen är det som betyder något, var det de unga, nyfrälsta, ivriga ledarna som påverkade mig mest. De ville säkert väl, men det är ofta då det blir som mest fel. Deras iver upplevdes mest som skrämmande. Synd, otillräcklighet och skam var känslor de lämnade hos mig. Blandat med avundsjuka. Varför fick inte jag något överväldigande tecken från gud? Varför svarade han inte på mina böner? Stora känslor och frågor piskades upp, men det fanns ingen vuxen jag ville eller kunde anförtro mig åt. 

 En tid efter rippilägret beslöt jag att go all in med Nietzsches “gud är död”. Jag gjorde narr av alla församlingsaktiva dårar som envisades med att lura sig själva. Avundades deras glädje och samhörighet. Samtidigt var jag väldigt intresserad av att diskutera tro, filosofi och vetenskap och längst inne hade jag nog en liten längtan om att få ett tecken från gud. Med jämna mellanrum var det någon kristen som frågade om de fick be för mig. Jag kände mig förnedrad och smutsig. Tydligen är jag så syndig att det bara strålar om mig!

Efter många om och men, vill jag idag kalla mig kristen. Jag tror på gud. Jag tror att Jesus har dött för våra synder. Det kanske inte är så, men jag väljer att tro att det är så. 

Jag blev aldrig omvänd på det där stora sättet. Eller jag kanske kunde få det att låta så om jag ville, men det tänker jag inte göra. Bara för att känslorna är stora och omvälvande är de inte mera eller mindre sanna.  Min relation till gud har mest varit långsam, smygande. knappt synbar. 

Jag skäms ännu idag när jag kallar mig kristen. För att jag inte ännu heller känner mig “värdig”. För att jag är rädd att vännerna ska tro att jag är en sån kristen som mitt i allt ska börja predika och omvända dem till höger och vänster. Vill man verkligen omvända någon behöver man lyssna mera och prata mindre. Något jag inte är vidare bra på.

Jag tvivlar och tvekar ofta. Blir fortfarande arg när jag läser texter med konservativt innehåll i Kyrkpressen. Förstår väldigt lite när jag läser bibeln. Har många obesvarade frågor och ambivalenta tankar. Känner sällan guds omvälvande närvaro. De flesta dagarna känns vår relation mest som ett långdistansförhållande. 

Men det får så lov att räcka, tänker jag. Min tro är tillräcklig. 

Amen.

Dagens frireligiösa bekännelse, varsågod, tack så mycket.

Konst och avföring as usual

Nåjaa! Här är det senaste konstverket. eller kanske snarare skiss. 




Jag har länge haft en föreställning om att mitt konstnärliga uttryck skulle vara måleri. Stort måleri. Har målat exakt en stor tavla i mitt liv.





Pedophobia, olja på duk, 150x150 centimeter. Jätteproffsig bild som vanligt. 

Problemet med att måla stort är att det är just det. stort. Vilket gör att man behöver mycket utrymme. vilket jag inte har. Plus att olja och terpentin i kombination med spädbarn sällan är lyckat. Så det lär bli teckning i mindre skala en tid framöver ännu. 



En annan grej jag gärna skulle jobba mera med är lera och gips. Vilket inte heller är en bra kombo med bebbe. 




Till åminnelse av Bert, den homosexuella katten. Gipsavgjutning jag gjorde i skolan förra våren. Baserad på en sann historia om min kusins hankatt som avlivades för att han var lite för glad i de andra frassarna. Väldigt bisarrt. Väldigt aktuellt även för människan. Väldigt märklig katt, rent anatomiskt alltså.


Skulle gärna raljera ytterligare en stund, men någon har bajs i blöjan och är extremt olycklig över situationen. 

Hepp o hoj.

Mobilsjuk

Testar mobilblogg idag. Sjukt spännande. 

Något annat sjukt är min hals. Lungorna är min kropps akilleshäl, således har även den årliga helveteshostan gjort entré. Har harklat mig hes och försöker undvika att prata. Det är tråkigt att inte kunna skrika på barnen utan att få en hostattack. De knäpper antagligen sina små händer och tackar gud. Ja, jag är medveten om att sarkasm inte gör sig bra i skrift. 

Försökte sätta in en bild på mitt senaste konstverk, men det sket sig. Ty mina tekniska kunskaper äro bristfälliga. Föreställ er en icke verklighetstrogen tuschteckning av ett bebisfejs mixat med andra diverse kroppsdelar, färglagda med medioker skicklighet. 

Det lilla spädbarnet, runtom mitt liv motvilligt kretsar till 98%, firade sin fem-månadersdag med att sluta sova på nätterna. Säkert för att jag skrutit för mycket om hur "snäll" han är som låter oss sova på natten. Nu sjunger han istället en halvtimme kockan 02:45 och 06:28. Kul! (Fortfarande medveten)

Nu ska jag dricka té och med slagborrmaskin försöka få loss en bit kladdkaka ur pajformen. Vet inte riktigt vad som gick fel.

Jag tror jag har lite feber också.

Chacha.

Konstnären vs. Bajsblöjan

Idag har jag haft två ljuva timmar ego-tid. Flydde fältet för att posta en försenad julklapp till Sverige. Sen gick jag till biblioteket för att lämna in barnens ännu mer försenade filmer. Lånade även lite böcker. 

Efteråt gick jag för att köpa ett yttepyttelitet batteri till mitt armbandsur. hittade inget. Däremot fick jag ögonen på en stilig röd basker för 14,95. Slog till. Köpte även ett frimärke så att mellanbarnet kan posta sitt brev till Markus och Martinus i Norge. Hon har bjudit dem på besök inkommande lördag. 

Avslutade med att dricka en kopp té på café med Märta Tikkanens alkoholist-lyrik i famnen och min röda basker omsorgsfullt placerad på mitt huvud. Då och då lät jag blicken glida ut genom fönstret för att tankfullt fästa den någonstans i fjärran (roskisen på andra sidan torget). Här sitter en konstnärssjäl och grunnar på livets storhet, gör djupa analyser och drar viktiga slutsatser!

Sen åkte jag hem och böt en bajsblöja. 

Kontrasten. Älskar dig.