Varför man behöver någon form av mommo

Jag har alltid varit ett fan av gamla människor. Speciellt mommon. Både min egen och andras mommosar. De berättar de bästa historierna, steker de godaste plättarna och har en aura av sunt förnuft, stickasocksvärme och mindfulness deluxe omkring sig. 

Förr var mommo alltid hemma. Om man hade en akut kris eller bara lite lågt blodsocker var det bara att gå dit. hon fanns där. med nybakade bullar i högsta hugg. Idag är mommo på fortbildningskurs i Härmä. typ. Hon går på bodycombat och tågluffar i Asien. 

De mommon vi känner är mera sällsynta idag. Vi får gå en generation längre bak för att hitta dem. De är så kloka och viktiga och det är synd att inte alla får ha en i sitt liv. 

För när man googlat sig galen och sökt namnet på den där jävla puffamojängen, säger mommon oberört: ja, du menar en blåsbälg?


Förstås, en blås fucking bälg!

Google-0, Mommon-1

Alltid.

Barnen, modern, loppmarknaden

Det skulle ju inte bli några loppisfynd i denna blogg. Det var en lögn. eller nästan. Det är inte mina fynd, utan barnens.

Först ut är mellanbarnets fynd. Olga da Polga, det nyfikna marsvinet. Vi har inte hunnit läsa den ännu, men för 75 cent och på drygt 150 sidor ska marsvinet Olga enligt innehållsförteckningen hinna bland annat med att bli döpt, få en vän, vinna pris, ge sig ut på vift, sprida rykten och vara involverad i någon sorts olycka. Enligt Wikipedia har Olga även en pojkvän, Boris, som också är far till hennes barn (! total chock!) Han tittar för mycket på tv, men det gör honom även mycket bra på att berätta historier. 
Excellent fynd!




Stora barnet, den sanna läslusen i vår familj, överraskade stort genom att redan efter två minuter ge upp ett glädjetjut när hen såg denna mellan en ishockeyhjälm och en pumptermos. En såndär puffamojäng kallar vi den här hemma. Googlar som en galning, men hittar inget korrekt namn för den.( Anyone?) Fattade först inte varför hen gick igång så mycket på puffamojängen, men tydligen är det något som grisarna i Angry Birds använder som motor till sina farkoster. Extremt coolt alltså. 

Och till och med barnen undrade varför någon säljer halvfulla parfymflaskor och fuktighetskrämer på loppis. Det har jag också alltid undrat. Ja, varför gör ni det? 

Ska fortsätta googla: ett dragspelsliknande verktyg som man liksom kan puffa luft på elden i spisen med, för att den ska ta fyr och inte slockna, typ som farbror Joakim brukar använda ibland och enligt ryktet, även grisarna i Angry Birds.

Lycka till!

Häppi frajdej!

Iakttagelser i en simhall

En torsdag förmiddag utgörs majoriteten besökare av kvinnor i åldern 65-80-ish. Jag ser fram emot att bli gammal. Det verkar skönt och stressfritt.

Mitt lilla nyårslöfte, att låta mitt kroppshår växa fritt, ångrade jag förvånansvärt hastigt. Jag trodde jag skulle vara bekväm och obrydd. jag är ju inte riktigt det.

Vid senaste simhallsbesök körde jag en kilometer non-stop i ultrarapid växel. Adrenalinruset satt i en vecka efteråt. Så idag simmade jag det über-långsammaste jag bara kunde. Försökte tänka höftledsopererad sköldpadda på rehabilitering. 

Morföräldrar tycker att det är creepyt när jag försöker chitchatta med deras barnbarn i bubbelpoolen. fick inte ens ett nervöst skratt som feedback. bara en semi-dödande blick. 

Liknande blickar fick jag också i rutschkanan. 

Blir alltid så kissnödig i simhallen. Vågar inte släppa det i duschen heller. är rädd att någon ska se min gula stråle.

Mitt eventuella drömyrke kunde vara vattenjumppa-ledare för pensionärer. Verkar trevligt.


Jag upplever inte längre att det pinsammaste som finns är när pefletten fastnar mellan skinkorna i bastun. 

Pro-Life

Med sorg i hjärtat läser jag att Amerikas nya president stoppar federalt stöd till organisationer som stöder abort. Han säger att han är för alla amerikaners liv, även de oföddas.

Saken är den att om man ska vara för de oföddas liv, behöver man främst vara för det liv som redan existerar. Som ska ha ekonomisk, social, fysisk och psykisk kapacitet, att för en lång framtid ansvara för och fostra det lilla ofödda livet. Främst ska man vara för kvinnans liv, hon som både med kropp och själ ska bära det ofödda livet inom sig. 

Att besluta sig för och genomgå en abort är aldrig ett lätt beslut. Ingen annan än kvinnan själv ska bestämma om orsakerna till aborten är tillräckliga. Ingen annan ska skuldbelägga och få henne att skämmas. Det gör hon så bra på egen hand.

När jag själv gjorde abort för ett antal år sedan fick jag höra läkaren förfasa sig över hur kvinnor idag tar detta beslut allt för lättvindigt. För att en graviditet krockar med karriären, husbygget eller resan till Thailand. Mitt beslut kritiserades dock inte. Att få abort p.g.a psykiska besvär var en tillräcklig orsak enligt läkaren. Vem är hen att bestämma vad som är tillräckligt? 

Att genomgå en graviditet är påfrestande även om barnet är önskat och efterlängtat. Osäkerhet. rädsla för att något ska gå fel. för att man inte ska räcka till. för att man inte ska mäkta med ansvaret. Hormoner som flödar och förvandlar både psyke och kropp till något du inte känner igen.

 Att genomgå en graviditet och få ett barn när man inte vill kan jag inte ens försöka föreställa mig. Kanske har man redan ett barn eller två. bollar arbetsliv och vattkoppsepidemier samtidigt som man renoverar ett badrum. Kanske man med sin pojkvän sedan ett år tillbaka har planerat sin första gemensamma resa. Vill och kan man göra rum för ett barn i sitt liv så gör man allt för att det ska gå. Vill eller kan man inte ska man inte tvingas till det heller. 

Ett för lätt beslut för kvinnan är det aldrig. Skäms gör hon alltid. 

Ljudet av Tystnad

Om man lyssnat på mainstream radio den senaste tiden har man väl åtminstone en gång hört Disturbed's cover på Simon and Garfunkels Sound of Silence. Jag hör till den där jobbiga skaran som till 99,9 % väljer original före cover, så även i detta fall. Men jag är ändå tacksam över heavy metal bandets tolkning och tänkte utveckla lite.

Låten The Sound of Silence var ca 20+ när jag föddes. Den landade på topplistorna några år före Neil Armstrong landade på månen och skrevs och spelades in före barnens fammo är född. 

Den är låten som plötsligt spridit sitt vemod över en het sommardag i min barndom. när flugorna flög in och ut genom gardinförsedda korsdragsdörrar. när jag var sist kvar vid matbordet framför potatisbitar som kallnat för länge sedan. med en skrålande radio som enda sällskap. (min mamma var säkert i tvättstugan och avreagerade sig efter att ha påmint mig om att äta upp maten för femtielfte gången) 

Den är låten som man redan som ung förstod var gammal. en klassiker som alltid saktat ner mitt liv för ca tre minuter, men som jag aldrig ändå gett min fulla uppmärksamhet.  

Tack vare Disturbed's cover blev jag åter påmind om denna låt och tog mig för första gången tid att lyssna på originalet igen. Låten är 50+ idag, men den dystopiska drömmen som skildras i texten känns väldigt 2017 och jag blev faktiskt riktigt tagen. 

“Fools” said I, “You do not know

Silence like a cancer grows

Hear my words that I might teach you

Take my arms that I might reach you”

But my words like silent raindrops fell

And echoed in the wells of silence

Såg nyss på facebook att Backstreet boysarnas Everybody fyller 20 år i år.

Am I original? (yeah)

Am I the only one? (yeah)

Am I sexual? (yeah)

Am I everything you need?

You better rock you body now

Kanske någon, om 30 år gör en cover på ovanstående, och någon bloggare i Svenskfinland, en halkig fredag i januari kan relatera jättemycket till den. The sound of Silence känns plötsligt jätteglättig i jämförelse. 

Dagens kulturella observation, varsågod, tack så mycket, det var så lite så.

Ysta egen ost på övervarv

Fredag. Känner mig uppåt och trött samtidigt. Lite som att jag eventuellt går på övervarv. Ofta blir det så. När jag kravlat mig tillräckligt långt upp ur hålet och hittat lite energi, bränner jag allt på samma gång. är övertygad om att jag har hittat sanningen och meningen. jag mår så bra! himlen är rosa! titta vilken vacker snöklimp! jag vill sy en korsstygnstavla! Ysta egen ost, det låter spännande!

Allt är lika intressant och viktigt. Jag bugar mig inför livet. Jag är en busig och rolig mamma. jag engagerar mig och pysslar. klipper raka kanter och förklarar svåra ord. Läser sagor med stor inlevelse och känner verkligen med den fula ankungen. Tänk att det genom alla tider varit ytan och skalet som räknats. Tänk om den fula ankungen verkligen bara varit en ful ankunge och aldrig blivit någon svan. som det ju ofta är i det verkliga livet. Överväger att skicka ett mejl åt författaren och diskutera detta, men kommer på att han är död.

Sen blir det mellanmål. Skär frukt i små perfekta bitar och serverar i glasskålar med pikismå gafflar. Jag skiter och tvättar handfatet på toaletten samtidigt. Femmans växel, jag älskar dig!

På natten drömmer jag att en svart, tjock, smetig rök söker sig in i min kropp via anus och mun. Jag kvävs och exploderar samtidigt inifrån. 

Ibland, för en liten stund vill jag gärna ha någon annans hjärna.



hipphopp!

En yogande dåre

Hej och hå! Har uppenbarligen inte tagit mig tid för flitigt skrivande på sistone. (Mina 0-3 läsare har gråtit blod av saknad) Har istället lagt tiden på alla tre säsongerna av Historieätarna och 31 dagars yoga på youtube (är på dag 6 idag och känner mig som en nykläckt, harmonisk velociraptor på speed). Däremellan har jag ritat lite, skällt på barnen som hela, hela tiden bara vill spela spela spela på sina förbenade "plattor". Och, det bästa: fått övertalat min andra hälft att se på SKAM (!) Hurra, han e helt fast! (igårkväll fråga han om jag ville hooka lite, haha!)

Och hur mår vi då? Betydligt bättre faktiskt, får jag väl ödmjukt konstatera. Har varit konsekvent och tagit min medicin klockan 21 varje kväll och således inte varit så trög i huvudet hela förmiddagen dagen därpå. Det skaver mindre i bakhjärnan och trycket i bröstkorgen har minskat. Känslan av att konstant strypas är nästan borta. En eftermiddag kom tanken till mig, att stoppa in alla barn i bilen och åka till Prisma och handla. utan att jag fick hjärtklappning och ångestsvettiga armhålor. Vi åkte inte, men redan att överväga idén känns som ett kolossalt steg åt rätt håll. 





Två nya masterpieces. 

Längtar något enormt till att få börja skolan igen. Alltså, bebisen är jättegosig, trevlig, mysig osv. men ändå både vill och vill jag inte vara hemma. Att gå hemma gör det allt för enkelt för mig att transformeras till en ångestfylld, ältande dåre med social fobi-light. 

Nu ska jag ringa åt andra hälften och säga att han köper hem tio paket hubbabubba. Blåste tuggummibubblor åt bebben idag och alltså, det skrattet. Har aldrig hört något ljuvligare.
Som sagt. jag blir en dåre.


Namaste! (och ett velociraptoriskt Grrr)

ett liv, beige och blomkålsgratäng

Barnen är tillbaka i skolan. Bebis sussar i vagnen. Hunden är rastad. Ute är jämngrått och blåsigt. Mina armhålor är smått svettiga. Jag har åtminstone tio timmar sömn bakom mig. 

(Har fått en ny återkommande mardröm där jag äger ett hus med egen simhall som dock inte blivit rengjord på kanske ett decennium. alger och brun lort ingrott i svagt beigefärgat kakel. jag har bjudit in till poolparty och familj släkt och vänner kommer om typ en timme. Jag har en liten räfflig tvättsvamp i min hand och gnuggar. smutsen sitter som berget.) 

Imorgon ska jag klippa mig. mjölken stiger i brösten fast jag bara ammar nattetid. jag känner att jag ofta är lite för mycket. 

Dagarna blir ljusare nu. jag ser det inte men tror på det i alla fall. lite som gud och katastroftankar. till lunch blir det kikärtsbiffar och blomkålsgratäng. på natten oroar jag mig ofta att det ska börja brinna.

Det spritter i benen. som att jag har ormar i dem. jag tänker på att spädbarn följde samma utvecklingsmönster för 600 år sedan. låg där och sprätte i dragiga hus. jollrade med fingrarna i mun.

jag längtar lite till sommaren. till egenodlad tomat, gurka, potatis, morot, chili. ärtor, bönor, spenat, rucolasallad. kanske en katt.

Hundmaten är slut. hunden stirrar på mig. hon vet inte att jag vet. fast jag berättat för henne att jag vet. och visat den tomma burken.

jag tänker att det ryms så lite i ett liv. och efteråt kan det ändå vara mycket. när man samlar händelser på hög. trycker in dem i staplar och diagram. vissa antecknar utomhustemperaturen dagligen. andra vet inte hur gamla barnen är.

Beige är inte en färg för mig. om helvetet finns så är det beige. mycket är.

det blir ljusare varje dag nu. 

Dagens spädbarn:

Ja, faktiskt.

Faderittan!

En önskan om att slippa sig själv

Det är knepigt att hitta tid för skrivandet nu. Stora barnen har ännu jullov och mycket tid går åt till pulkaåkning, pyssel och millimeter-rättvisemätning. Spädbarnet rullar omkring i frustration över att hen inte kommer någon vart, trots ivrig gymnastik. 
Känns som att vi inte gör någonting och ändå för mycket. dagarna flimrar förbi som en film jag bara halvhjärtat medverkar i. Försöker köra på ändå och ignorerar den skavande känslan i bakhjärnan. 
funkar det? nå, just och just. kanske. jag vet inte. är så jäkla trött på att analysera mig själv. jag vill bara få må som "vanligt folk" och fokusera på någon annat än mig själv för en gångs skull. 

Snubblade över en träffande artikel av Britta Hermansson i senaste Kyrkpressen. Rubriken Hitta sig själv för att slippa sig själv, känns så mitt i prick just nu. Hermansson skriver att för att kunna hjälpa och finnas till för någon annan måste man först veta vad man själv behöver och önskar. "Vägsträckan som leder till att slippa mig själv måste utgå från att jag kan härbärgera mitt eget liv, bo hos mig själv och känna att det är ok. Kanske inte perfekt, det blir sällan så, men gott nog. Hitta sig själv är en väg att vandra" 
Så för att få må som "vanligt folk" och fokusera på någon annan än mig själv, behöver jag väl inte nödvändigtvis analysera mig ytterligare, men nog ge mig lite mera tid än jag tänkt för att komma igen. Kanske vägen var längre än jag först trodde. kanske jag för tillfället får vara den som tar emot, snarare än den som ger. Jag vill inte. men det kan nog vara nödvändigt.

Tid för mera "rållor" har jag tagit mig i alla fall. Spädbarnsmor på psykofarmaka 2.3 och 2.4

Skulle behöva en bättre kamera och kunskap/intresse i fotografering, för att kunna återge konstverken så verklighetstroget som möjligt. Tills vidare får e döga.

tjotjim