fredag 29 december 2017

Visualiseringsoviljan

Årets jul har varit riktigt trevlig. I jämförelse med förra året när jag befann mig i bebisångest-träsk har den varit superb. Fantastisk. Underbar. 

Det värsta jag vet just nu är att läsa bloggares årsresuméer och visionboards för framtiden. Dock älskar jag att gotta mig i småsaker som irriterar mig och kan således inte låta bli att läsa. och störa mig. Det är ett friskhetstecken tror jag. Ett tecken på att livet för tillfället är så gött att jag t.o.m har överlopps energi för att bli upprörd över obetydliga ting. 

Anledningen till att jag stör mig är väl för att jag själv spenderar ohälsosamt mycket tid på att blicka bakåt, samt katastroftänka sönder framtiden. 

Kanske vill jag inte få mitt oglamourösa liv att framstå som sådant med hjälp av pluttenuttiga foton och fyndiga texter som ramar in den där ytligheten jag helst vill undvika. 

Kanske är jag avundsjuk för att jag inte kan visualisera några specifika mål och drömmar för min egen framtid. 

Eller bara smärtsamt medveten om att hur mycket jag än planerar så kan jag aldrig veta vad som mitt i allt kommer att serveras av Lifvet självt. 

Det enda jag önskar är att alla ska få vara friska och att ingen ska dö nästa år och det har jag ändå ingen makt över.


(En vår i Paris skulle väl inte vara helt fel, men helt okej om den uteblir)

Herregud vad patetisk jag låter.

Gott nytt år! 






torsdag 7 december 2017

Varning: Denna text kommer av sluta uppkrupen i mitt anus.

De senaste veckorna har mycket av min vakna tid gått åt till att följa med #metoo och #dammenbrister. Vittnesmål, mediabevakning, kommentarer osv. Gamla traumor har triggats igång. Jag har haft svårt att fokusera på något utöver mig själv. Ens tänka, prata, andas. 

Tills för tre dagar sedan:

Jag har fått mitt livs första riktigt besvärliga hemorrojd.


Den har fått mig att flytta fokus från mitt eget inre till.. ja, ett snäppet ännu djupare inre.

Herregud vad jag hellre föder trillingar vaginalt, går till tandläkaren frivilligt, amputerar en tå utan bedövning.

Det svider och skaver och värker och kliar så in i helvete.

Ungefär som när man läser vissa kommentarer på Yles hemsidor angående den bristande dammen.

"Inte alla män", 
"Kvinnor måste lära sig säga ifrån", 
"Ska man inte få flörta med en kvinna nu mera!?", 
"Jag har aldrig sett nåt, de flesta överdriver nog sina berättelser", 
"Män har av naturen en starkare sexdrift, det kan inte hjälpas", 
"Kvinnor tafsar också!" 
är envisa, skavande hemorrojder i mina och många andras ögon. Kan någon smart vetenskapsman (kvinna!) uppfinna någon slags salva eller något stolpiller som kan bota oförmågan att vilja/kunna förstå som finns hos dessa människor? 


Dammen brast, så ock mitt rövhål,
Amen.





onsdag 1 november 2017

Aluminium 365

Hej, här var det hundra år sedan vi sågs. 
Bollar skola, familjeliv och inre frid med varierad framgång.


Vår familj har utökats med fyra ukulelen (ukuleles? ukulelisar?) Det är så roligt att mina fingrar närmar sig en gräns av blåsor och blod.



Jag har blivit kär i aluminiumplåt. Tänkte göra trehundrasextiofem grafiska tryck i denna stil:






















Two down, trehundrasextiotre to go. 




Has ta 
  
lavista 

bej

        bi





fredag 29 september 2017

Det var en gång en fredag

Sitter vid köksbordet med en skål ostbågar. Två barn står i givakt och tjuvkikar på vad jag skriver. Det är mina barn. Sonen anser att mitt typsnitt är tråkigt och vill att jag ska byta. Det tänker jag inte göra. Han fortsätter att tjata, jag håller på att bli irriterad. 
Dottern vill att jag ska skriva något om henne, men hon vet inte vad och släpper en liten prutt i smyg. Den luktar lite.

Sonen tjatar och tafsar på datorns tangenter. NEJ säger jag. 
Jag trivs med helvetica. Jag.tänker.inte.byta.


Åhå. Nu bytte datorn typsnitt av sig själv. Kanske kan sonen kommunicera med elektronik med hjälp av hjärnvågor eller något? JAJA, vi byter väl då!!!!!!


Far är rar sitter i vardagsrummet och kollar på den första fredagsfinalen i Idol. Han föredrar popcorn.

När sonen inte tjatar om typsnitt är det textens storlek han är missnöjd med. Är det här bättre? Jo, nu är han äntligen nöjd...


(veckans skolprojekt)

Sonen säger att denna bild inte alls passar in i sammanhanget och tycker att vi ska välja en annan, men det tänker jag f-n i mig inte göra, han får starta en egen blogg!



cdgfcnjy mdkuyhm ihgff fgg
g g hh h h 


h: trött mor och sällskapssjuka barn

å
hjhufkofyioxyuidyu6y9i69iy96y9yih9yiotyiokryokhlfgkohkiej


tisdag 12 september 2017

Kvalitetsmänniskan

Jag undkom icke sjukdom trots ihärdig ingefärakonsumtion. När jag skulle på mitt första riktiga yoga-pass slog den jäveln till med full kraft och jag har hostat och snörvlat sedan dess (alltså en vecka för att vara exakt). 

För att muntra upp mig själv har jag tittat mycket på stand-up med feministiska undertoner. Så förutom att jag känner mig snorig och eländig vill jag nu likt alla andra nyfrälsta feminister också skilja mig och eventuellt inleda ett lesbiskt förhållande.

Sedan sansade jag mig och landade på: Tänker.inte.tvätta.en.enda.kalsong.till.i.mitt.liv.









"Åh, lifvet, vart bär du av med mig?"




Nu ska jag återgå till att fördjupa mig i en otroligt viktig konstnärlig och samhällskritisk process i min lilla ateljé. 
Mitt bidrag till samhället och världen är enormt. 
Jag är en människa av ytterst hög kvalitet.


Hejåhå

måndag 4 september 2017

Snorigt Måndagsbarn

Inleder min andra vecka som studerande med att vara hemma med sjukt barn. Har ägnat förmiddagen åt att sammanfatta mitt konstnärliga arbete och min framtid på en A4:a, samt ringa Arbis 17 gånger (tutar bara upptaget) och brottas med alla småbarnsdagis-föräldrars mardröm: Päikky.
Däremellan har jag druckit en kopp ingefära-vitlöks té (TÄNKER INTE BLI SJUK!!) och kastat ett getöga på det sjuka barnet som sitter och utvecklar gamnacke med hjälp av sin surfplatta. 




Imorgon hoppas jag på att få återvända hit:





Har inte ännu hunnit boa in mig riktigt ordentligt, men min nya ateljéplats är betydligt större än den lilla kvadratmetern jag hade första året.
De flesta har stuckit till Tyskland på studieresa så det lär vara ganska ensamt i skolan hela veckan, men ändå, shit vad jag njuter av att vara tillbaka. Färdiglagad lunch varje dag + att jag för några timmar slipper ha hjärtat i halsgropen när en ettåring utför akrobatiska konster på en stereohögtalare = lottovinst för min mentala hälsa.


Nu ska jag dock gå och hämta den lille DJ:n på dagis,

tjohej!







fredag 25 augusti 2017

Sommar summarum och psykosomatiska symptom

Sommaren är slut, barnen är tillbaka i skolan, nu är det höst osv.

Lö bebb spenderar sin tredje förmiddag utan mammsi på dagis. När han kommer hem ska vi böla ikapp; han p.g.a överstimulering och jag p.g.a blödande modershjärta (som jag hittills trodde att jag inte hade, men tji-pa-tji fick jag).
















Näe, inga barn behöver dagis före två års ålder. Eller tre. Men vad göra? Det hjälps inte. Jag måste ut ur detta hus och ingå i ett socialt sammanhang igen innan jag kvävs. 

 Min angstighet och nervositet har bosatt sig i min nacke som vanligt. Har svårt att svälja och är styv som en stelopererad..                             --> injicera lämplig metafor här <--

Nästa vecka återgår jag till mina konststudier. Har sett fram emot det så länge nu att det känns som att luften liksom snart går ur mig. Poff. 
Ska bara smälla lite raketer först (villaavslutning/veneziansk på lördag, tjoho) och fira det lilla åbäkets första födelsedag. Bla bla, tiden går så fort, men det är helt S-J-U-K-T att det gått ett helt år sedan jag vaknade 03:05 av att jag behövde bajsa och två timmar senare hade en varm, fuktig bebisklimp på bröstet. 

Nu ska jag yoga skiten ur ångest-klumpen i nacken och kanske kocka lite lunch.






fredag 28 juli 2017

Semester!


















Prövar mobilblogga från villan med ett skrangligt internet och annan font (lyckas ej ändra den från iPhånen). 

Abborarna nappar, myggorna biter och batterierna laddas. Hunden har bara lyckats rulla sig i ett ruttnande fiskkadaver i skogen en gång hittills. Succé! Tvättade henne med tallsåpa och svordomsharanger. 

Barnen klättrar på stenar, metar, badar bastu och åker gummibåt. Däremellan lämnar de blöta kläder i högar och glömmer sätta på locket på utedasset så man får flugor i röven. 

Lö bebb äter sand och blåbär och ropar ah ah ah när en fiskmås flyger över oss. Han har snart slut på blöjor och mjölk och sover för tillfället i sin sista semi-rena pyjamas. Inväntar leveranser imorgon.

Nu ska jag sussa sött i en icke längre sandig säng och vila mina sjuka armar efter intensivt pilkastande och vattenbärande. 

Najti najt

måndag 17 juli 2017

Spy-spännande

Befinner mig på stadens bibliotek. Jag har suttit här i dryga fyra timmar och bearbetat mitt diktmanus. Ett manus som blivit antaget till ett förlag. Ett manus som kommer att bli publicerat i bokform våren eller hösten 2018. En text, författat av lilla människan mig. Ibland bubblar spänningen så vilt i magen att jag bara vill spy. 

Så stort och häftigt och läskigt i mitt lilla liv, men samtidigt så väldigt skönt futtigt. Känslan av att ingenting, men ändå allt kommer att fortsätta vara sig likt. Jag kommer fortfarande att se likadan ut. Mitt humör kommer antagligen fortsätta att variera från en dag till en annan. Min avföring kommer fortsättningsvis att vara brun. Mellanbarnet kommer inte plötsligt börja tycka att jag är cool.

Men för den lilla biten längst in i min själ, den där biten som kanske bara är min alldeles egna och ingen annans, betyder det så fruktansvärt mycket. 




HURRA!

(I alla fall ett litet ödmjukt, för att inte låta katastroftankarna fräta sig in och förstöra mitt lyckorus)









måndag 10 juli 2017

Kan man ångra ett barn?

Jag var rädd och osäker stora delar av min senaste graviditet. Jag ville helst inte prata om att jag väntade barn eller ens tänka tanken att jag snart igen skulle stå ut med sömnlösa nätter, amning, isolering, förlamande trötthet. Jag var bitter över att behöva ta en paus i studierna. Kände mig mer och mer utsatt för något sorts övergrepp i takt med att magen blev större. Oroade mig för att bebisen skulle vara nästa anti-krist och omöjlig att älska. Att den skulle orsaka skilsmässa, smärta och död, typ.


Bakom alla negativa tankar och ångest försökte jag trots allt sätta tillit till att andra känslor skulle komma ikapp. Att även den här ungen skulle hitta sin plats i hjärtat. Men det tog tid. Ännu när jag låg i förlossningssalen och krystade tänkte jag  att jag ångrar alltihop. Ville trycka på stopp och åka hem igen. När lö bebb kom ut kände jag mig totalt förvirrad, som att jag befann mig i ett vägskäl; -Flippa ur och springa eller ta mig samman och göra det som förväntas. 


Sist och slutligen tog väl någon sorts instinkt över och känslorna jag väntat på kom äntligen ikapp. Jag njöt som en gris och var så tacksam, överväldigad och lycklig;- i cirka två månader. Sen började det suga rejält igen. 


Mycket av det jag oroat mig för under graviditeten kom att förverkligas. Förstås var inte bebisen anti-krist, men allt praktiskt runt omkring kändes minsann avlat ur djävulens anus. Hatade känslan av att vara bunden och att bebisen var totalt hjälplös och helt och hållet beroende av mig. Konstigt nog hatade jag aldrig själva bebisen, barnet, individen. 



Så nej, kanske kan man inte ångra ett barn men samtidigt jo.
Kanske ångrar man sig inte hela tiden, kanske bara till 20% eller 40%? ibland.

Tack o lov skiter barnet i om jag ångrar mig eller inte, för tillfället står han och dreglar i fönstret o säger aäääiii.

Och jag är lycklig som en gris för att han nu är tio månader och inte tre.


måndag 3 juli 2017

Skogen skogen

De senaste åtta åren har jag spenderat midsommar på en ö i Larsmo skärgård. Där finns en skog som är så vacker att det gör ont.  













































Det sticker i bröstkorgen bränner bakom ögonlocken. 


onsdag 28 juni 2017

Kärlek från en annan del av päärolandi

"Jag har grått, risigt hår, dessutom är det flottigt och fullt med mjäll. Mina bröst är för små. Mina tänder är inte vita som i Pepsodent reklamen, min mage inte lika platt som H&M:s bikinimodeller. Jag har blek, ojämn hy. Mina ben är korta, vristerna för stabbiga. Jag har utåtstående, stora öron. Jag är töntig, irriterande och sur. Ingen kille kommer någonsin att vilja ha mig."

Så här lät det i min dagbok från cirka 12-17 års ålder (och blossar upp än idag under sämre perioder) Jag upprepade det dagligen, som ett tvångsmässigt mantra. Fyllde på listan vartefter jag hittade nya negativa egenskaper som jag tyckte passade in på mig. Ibland kompletterades listan med en illustration av mig själv där jag drog pilar mellan orden och min kropp för att riktigt ordentligt mind-mappa in min oduglighet. 

Jag har aldrig haft problem med övervikt eller direkt mobbats för mitt utseende. Jag har inte haft ett komplicerat förhållande till mat. Mitt intresse för sport och fysisk aktivitet har varierat, men aldrig varit av största prioritet i mitt liv. Objektivt sett befinner sig min kropp inom normen och ingen hälsosyster har någonsin gjort anmärkningar på mitt BMI eller min fysiska hälsa överlag (förutom på mina plattfötter som de envist skulle bota med obekväma, svindyra skoinlägg). 

Jag kan inte föreställa mig hur det här självhatet skulle ha tett sig om jag hade varit överviktig. Om jag inte bara från mitt snedvridna själv hade bombarderats med nedvärderande ord, utan också från media, hälsovårdare "vänner" med budskapet om att jag är lat, äcklig, ohälsosam och kommer att bli en belastning för samhället. Mitt förakt fanns endast i min egen hjärna, men det räckte gott och väl till att få mig att känna mig som den mest misslyckade människan i hela världen. 

Därför är Ellen Strömbergs sommarprat så viktigt. Det är viktigt för smala, tjocka, magra, mulliga, feta, knubbiga, långa, korta, muskulösa, beniga. Det är viktigt för mjälliga stabbiga plattfötter. Garanterat viktigt för många fler. Och det kan vara till stor hjälp för en normativ, samhällsaccepterad medborgare att hålla käft när hen vill ge goda hälsoråd runt bullafatet.


fredag 16 juni 2017

Upplevelser och iakttagelser


Barnen sommarlovar som så många andra. Spädbarnet som inte längre är så värst späd utan snarare en kvick köttklimp, kryper omkring med nakna tår i grönt fuktigt gräs. Dagarna fylls av promenader, pokémonjakt och potatiskok. 

I förrgårs går såg vi en ringduva begå självmord. Den spankulerade sakta vid vägkanten när en stor lastbil med yogurt närmade sig med hög hastighet. Istället för att flyga iväg eller skuttandes söka skydd i första bästa dike, klev fågeln med bestämda steg rakt ut i körbanan och omkom omedelbart. En högst makaber syn. De vanliga frågorna som “Varför” och “kunde vi ha gjort något för att förhindra detta”, uppstod omedelbart. Antagligen var duvan sjuk och skulle ha dött förr eller senare. Kan ett djur vara suicidalt?

Jag kom att tänka på att det finns en bra sak med att vara deprimerad: När allt är mörker och likgiltighet, är man åtminstone inte rädd. Så fort skuggorna i huvudet skingras en aning och livet börjar kännas värt att leva, inser man att hela ens existens är så skör och att man faktiskt kan dö. Ens nära och kära kan avlida när som helst. Potentiella hjärntumörer lurar runt varje hörn. Varje litet popcorn på golvet är en utdragen kvävningsdöd. Duschgolvet är otäckt halt och hörnen i badrumsinredningen sylvassa. 

Nu kanske jag borde fortsätta det här inlägget i en mera munter ton och påpeka att en rädsla och medvetenhet om att döden ständigt väntar på att sätta klorna i oss, i alla fall skänker en viss känsla av tacksamhet (förutsatt att man är vid liv och har någorlunda hälsa). Men att vara vid liv behöver inte betyda att man lever och att inte lida av en dödlig sjukdom behöver inte betyda att man är frisk. Blir vi lyckligare av att vara tacksamma? Behöver vi vara det? 



Nu ska jag äta glass och fundera vidare.


Soliga hälsningar från amatörfilosofen.

onsdag 7 juni 2017

Music Television memories

Det värsta med att ha två cirka 7-åringar i huset är deras stundvis enormt urusla musiksmak. För tillfället är det Crazy Frog som gäller hemma hos oss. Hatade grodjäveln redan för 15 år sedan(?) och min kyliga inställning samt sköra psyke förvärras dag för dag här. 

Det bästa med två cirka 7-åringar är att de fortfarande är så formbara och lättmanipulerade. Min favoritsysselsättning en regnig dag är att youtuba alla hits som snurrade på MTV förr i vääde. Alltså när MTV fortfarande var en tevekanal som spelade musikvideor dagarna i ända, alltså innan den togs över av hjärndöda program som Sixteen and pregnant, Laguna Beach och the X-effect

Här kommer några exempel på mina eviga MTV favoriter:






Enigma - Return to innocence
Kommer aldrig att sluta älska denna låt fast den kanske spelats sönder en aning. Älskar videon, hur allting går baklänges. 1994 när låten kom var jag åtta år trodde helt och fullt att det var en riktig enhörning jag såg på tv.








The Verve - Bittersweet symphony 
Kände alltid hur en rebellisk sida vaknade till liv när denna dök upp i rutan. Ville också skita i allt och bara gå gatan fram och hänsynslöst stöta till mötande fotgängare.





Fatboy slim - Right here right now
Brukar använda denna som diskussionsunderlag när jag och barnen pratar om evolutionen och livets uppkomst. 





Backstreet boys - Everybody
Streetdansade skiten ur denna 1997. Om ett pojkband spökade ut sig till vampyrer och varulvar i en musikvideo idag tror jag att vi skulle förlöjliga dem något enormt. Då var det bara såå coolt. Världen har blivit grymt seriös.





Basement jaxx - Where's your head at
Denna låt fick mig alltid att må ännu sämre när jag stannade hemma från skolan och låg och feberyrade i soffan men jag diggade videon enormt. Skruvad och smått läskig. Vi brukar sjunga refrängen på närpesiska "Kvan je höve".





Massive attack - Teardrop
Ännu en video på temat livets utveckling. Låten finns fortfarande med på alla mina otaliga spellistor på spotify. Sönderspelad men fortfarande skön.




Vilka är dina favorit MTV-videor?



fredag 2 juni 2017

Invaderad av ovilja

Ibland gör du idiotiska saker. Äter räkor fast du är lite allergisk. Hånglar medvetet med fel person på en efterfest. Spelar bort femtusen euro på nätpoker. Stänger av telefonen när du väntar ett jätteviktigt samtal. Glömmer parkeringsbrickan på flit. 

Det är inte ditt fel. Din kropp har blivit invaderad av parasiter som styr din ovilja att utföra konstruktiva handlingar. De finns i vattnet du dricker, kläderna du bär och i orden du inte uttalar. 




Netflixus anxieticus

Parasiten som gör att du frenetiskt maratonkollar halvdåliga serier för att överrösta ångesten som piper om att du borde göra något vettigt med ditt liv.







Asosialus soffapotaticus

Kräket som gör att du skyller på snoriga barn eller dålig mage för att slippa besök fast du egentligen vet att du lider brist på vuxenkontakt men du har varit isolerad så pass länge att du blivit rädd att prata för mycket eller säga fel saker.






Snaskus smygicus

Ohyran som gör att du gång på gång snattar karameller ur barnens godispåsar när de inte är hemma. Påsen är snart tom, gränsen är nådd sedan länge och snart kommer du att bli upptäckt. Du anstränger dig för att ha dåligt samvete men det går inte. Bara en sista..






Babblus egocentricus

Djuret som ständigt får dig att avbryta andra och ge goda råd baserat på egna erfarenheter utan att någon frågar. Du noterar irritationen i deras blickar men kan ändå inte sluta.




Könlös förökning. Symtom på samtliga parasiter kan vara plötslig apati, sömnstörningar, svordomsnödighet och myrkrypningar.

tisdag 23 maj 2017

Du är vad du läser

Eller?





(Glöm mig
Det öde landet
Ibland är man lessen, ibland är man glad
Du är som du är 
Intet liv 
I tunga vintrars mage)

Den senaste skörden böcker från biblioteket kanske antyder något om det inre livet. Eller inte. 





Även den här slank ner i väskan. T.S Eliots kattdikter översatta av Britt G. Hallqvist. Älskar Axel Schefflers illustrationer. I efterorden läser jag att Andrew Lloyd Webber tonsatte dikterna som sedan kom att bli succémusikalen Cats.

"Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länsstolens famn
då vet ni mesamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar-begrundar sitt namn, 
sitt nattliga, kattliga
evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn."

Aaah, som godis i öronen!

Antyder kanske också något om det inre livet. Eller inte. Kanske lite.



Är du vad du läser?






Nu vill jag ha en katt.


Mjau




tisdag 16 maj 2017

Gå genom väggar


Läste ut den här boken idag:





Är helt blown away ännu och hoppas att känslan jag fick efter läsupplevelsen skulle hålla i sig ett bra tag. Tror att mitt liv skulle bli lite mera uthärdligt då.

I performancekonstens mormors memoarer beskrivs mindfulness på ett sätt som äntligen känns begripligt för mig. Har aldrig liksom haft tålamodet, orken, viljan att ta det till mig. Har upplevt avslappningsövningar som frustrerande och flummiga, men in the name of art blir det plötsligt väldigt tydligt.
Speciellt delen där Abramović beskriver övningarna hon och hennes elever brukar göra inför en workshop tilltalar mig djupt, t.ex:


"Slowmotion-övning: Gör allting väldigt långsamt under en hel dag; gå, dricka vatten, duscha. Att kissa i slowmotion är väldigt svårt, men försök."

"Gå baklänges: Gå baklänges i fyra timmar medan du håller i en spegel. Betrakta verkligheten som en reflektion."

"Titta på färg: Sitt i en stol och titta på ett pappersark i en av grundfärgerna under en timme. Upprepa med de två andra färgerna."

"Beklaga dig inför ett träd: Krama ett träd och beklaga dig inför det under minst en kvart."

"Öppna dörren: Öppna en dörr väldigt långsamt utan att gå in eller ut under tre timmar. Efter tre timmar är dörren inte längre en dörr."



Nu är ju inget av detta direkt en möjlighet med en åttamånaders spädis (ursäkter ursäkter..) men alltså shit vad jag skulle kunna sälja allt jag äger och har för att få gå en kurs med Marina! (möjligen ett framtida samarbete med arbis kanske? LOL)


Skulle gärna raljera här en lång stund ännu men min kvällsmedicin kickar in nu känner jag och hjärnan håller på att försättas i strömsparläge. Ska ännu hinna ut med hunden, borsta tänderna och kissa det långsammaste jag kan. Wish me luck, nattinattnatt.




p.s: Har dessutom drömt om henne två nätter i rad. I förrgår höll hon ett performance med stickade dockor på barnens gamla dagis, hon ville ha tips på bra musik och jag försökte bokstavera Susanne Sundfør åt henne. Hon skrev jääättelångsamt och smyckade varje bokstav med små krumelurer. upprepade gånger försökte jag ta pennan av henne för att skriva själv, men hon drog sig hela tiden undan eller bytte plats och ställning på pappret medan hon oavbrutet pratade eller ställde komplicerade frågor för att avleda min uppmärksamhet från pappret. 
Djupt. p.s slut.






onsdag 3 maj 2017

Flugfötter och piruetter

Hinner inte med som aldrig förr. Läser, skriver, lyssnar på musik, vaktar bebis. Äter. sover. 

Leker agent med barnen. Samlar in bevismaterial och förhör vittnen. Igår såg vi Pocahontas. Lipade som vanligt redan vid trum-introt. 

Längtar till barfötter och solsveda. Barnen är rädda för de tre flugorna som flyttat in på vår inglasade terass. Ovana vid kalla flugfötter på huden efter en lång påpälsad vinter. 


Lö bebb fortsätter ta sig fram. Drar sig uppåt med hjälp av soffan, står och kittlar hunden under baktassen på vingliga ben. Trillar i piruettrörelse och landar mjukt och förvånat. ibland hårt och brölande. Det är otroligt hur många stötar ett litet huvud tål utan att gå sönder.


Humörstatus:



Ibland skit, ofta ganska bra.

Bestämde att mina dikter är klara nu. Återstår bara att vela fram och tillbaka, angsta och skicka in. Kanske våndas lite till. Sedan tar jag sommarlov. 

Nu: kaffe och avlägsnande av legoritning ur liten mun.


onsdag 26 april 2017

Stora saker i ett litet liv


Mitt humör har hållit sig på en stabil åtta de senaste två veckorna. (För bok över min dagliga sinnesstämning för att bättre kunna följa med vartåt det lutar). Hurra!

Mellanbarnet har väntat, önskat, bett till gud och väntat lite till på att tappa sin första tand. Äntligen har det hänt! Dessutom tappade hon en till, två dagar senare. Finns det något vackrare än en sexåring som ler mot en med lyckliga ögon, medan blodet rinner längs mungiporna? Nä.

Stora barnets röda kinder och glada blick när han har gått ensam hem från skolan för första gången, ska jag spara för evigt i min hjärnas hårddisk. På vägen hem hade han sjungit KAJs, Pöbeln vid Jutas och Babblarna, första låten, i huvudet.

Det späda barnet har blivit bästis med en loppisfyndad Frida som hänger på väggen i vardagsrummet. Hans framtid som stor konstnär, gallerist och kulturkritiker flimrar tårögt förbi min näthinna. Men om han bestämmer sig för att bli rörmokare är det också helt okej. Eller bonde! Jag gillar ju djur..





På tal om något helt annat: Håller på och skriver nya dikter och drömmer om att bli publicerad på något bokförlag. Men hur lång ska en poesibok vara? Hur många dikter eller sidor? Kvantitet eller kvalitet? Svara gärna om du vet!


torsdag 20 april 2017

Hometown goes wherever you go

Ni vet den där känslan som ibland uppstår då man träffar på en gammal bekant man inte sett på länge. En bortflyttad släkting, en gammal studiekamrat, en pensionerad frisör som klippte dig i början på 90-talet, kanske någon du sommarjobbade med för tio år sedan. 

Personen delar med sig av ett minne den har av dig, någon händelse ni upplevde tillsammans eller något du sagt eller gjort. Det behöver nödvändigtvis inte vara något pinsamt, men du får ändå en obehaglig känsla. Speciellt om du för tillfället känner dig lite vilse i livet. Som om personen har tillgång till en del av dig som du saknat och länge sökt efter. Sanningen om vem du egentligen är. 

Eller så är det en del av dig du inte längre vill ha, som du kastat bort för flera år sedan. Insikten att den delen sitter kvar hos någon annan och fortfarande representerar bilden av vem du är, kan kännas både vemodigt och irriterande. Vemodigt, om det är en person du har sett upp till, vars åsikter du fortfarande sätter stort värde på. Irriterande, om det är en person du inte direkt saknar i ditt liv.


Denna låt förmedlar känslan exakt:

Haley Bonar, Hometown <-----Lyydis!


Om ni diggar kan ni lyssna på denna också.


måndag 17 april 2017

Jagad av Jante

Bestämde mig lite i sista minuten för att vara med i Solveig von Schoultz-tävlingen. Lekte först bara lite med tanken. Sket i det när humöret började dippa igen och lö bebb började äta sladdar och tejp. Tänkte att jag varken har kapacitet, ork eller tid att hitta på något att skriva om. Men så föll världens idé till en novell ner från skyn och planterades in i min hjärna och jag var bara tvungen att skicka in ett bidrag i alla fall. 

Nu pendlar jag mellan att tycka att mitt manus är ett litterärt mästerverk som förtjänar nobelpriset i litteratur, till att vältra mig i självförakt för att jag plitat ner en sådan smörja. När jag sitter på toaletten ger jag imaginära tidningsintervjuer (ofta på någon sorts knagglig norska) och har lovat barnen att vi ska åka till Skottland och hälsa på Lock Ness odjuret för prispengarna. Sedan skrattar jag åt mina megalomaniska påhitt en stund, innan jag börjar om processen från början. Håhåjajaa.

Faktum är att jag en gång tidigare varit med i en dylik tävling och då gick det väldigt bra. Långt över förväntan. Fast då gällde det dikter. Noveller har jag inte skrivit sedan högstadiet. 
Diplomet förvarar jag längst ner i en låda. under tre kilo osorterade bilder på barnen från när de var små. Att jag nu skriver om detta, är kanske något sorts försök att gräva fram det. Sluta skämmas.

För det där du-ska-inte-tro-att-du-är-nåt-tänket präglar mig starkt. Samtidigt kan jag inte låta bli att försöka. fantisera. drömma. skapa något. 





Vad drömmer du om?



onsdag 12 april 2017

Uppstånden med lista

På grund fortgående inre strider och ett annat skrivprojekt har det ekat lite tomt här en tid. Som lite förstahjälpen har jag knåpat ihop en lista. Varsågoda, stöld godkännes.

När gick du senast på begravning?

-För drygt två år sedan. En alltför liten människa i den minsta kistan jag någonsin sett. Fruktansvärt.

När gick du senast på bröllop?

-Också för cirka två år sedan. När den kanske mest livsglada av mina vänner gifte sig.

Vad skulle du må bra av att tänka mindre på idag?

-Att jag inte räcker till, att jag inte hinner med det jag vill, att jag kanske håller på att bli galen.

Vad skulle du må bra av att tänka mera på?

-Att vila, att sköta min personliga hygien lite bättre, att vara snäll med mig själv och familjen.

Sångtext eller citat som betyder något just nu:

-"Oh, stop thinking of tomorrow, don't stop thinking of today
You're not getting any younger, you've got nothing to explain" (Carlyle Lake, Sufjan Stevens)

Tre saker du ogillar med dig själv:

-Osäkerheten, bitterheten, pösmagen (autokorrigerades till lösmagen, vilket beskriver konsistensen mitt i prick.)

Fem saker du gillar med dig själv:

-Sarkasmen, fantasin, munnen (bara den hålls stängd), känsligheten, det högra bröstet.

Favoritbok just nu (eller för alltid, om du har en sådan)

-Glupahungern av Andrea Lundgren. Påminner mycket om Kaj Korkea-Ahos Gräset är mörkare på andra sidan. Läs!

Småstad eller storstad?

-Jag vill ha en herrgård ute på landet med året runt personal, stall osv. En skrivarlya för morsvila mitt i stan. Sommaren spenderas på villan utan rinnande vatten. 

Om du fick vara ett djur för en dag, vilket skulle du välja och varför?

-Svart panter. För att de är lite defekta men samtidigt vackra och lömska.

Vad var din högsta önskan som barn?

-Att kunna flyga

Vad är din högsta önskan idag?

-Att överleva

Vad är det dummaste rådet du fått? Följde du det?

-I min systers gamla Fridatidningar som jag fick ärva när jag var typ elva år, stod det att en kvinna behöver klippa topparna var sjätte vecka för underlätta för mannen när han sensuellt drar handen genom ditt hår innan han kysser dig. Pinsamt om han då skulle fastna i en härva av kluvna hårtoppar! Följde det inte, men ni ser ju hur djupt det påverkar mig än idag. Ständig angst.

Vad är det finaste någon sagt till dig?

-Att jag inte är så arg som jag först verkar vara.

Vad ska du äta till lunch idag?

-Quinoa och curryblomkål

Vad vill du egentligen äta till lunch idag?

-En liter vaniljglass.