Jul-överlevare!

Julen kom och gick, trots min vånda inför den. Barnen fick inslagna klappar. en illa klädd plastgran står och blockerar dörren till terassen. vi har ätit den traditionella julmaten tortilla och bakad potatis med "räksössö". släktingar har påhälsats. pulkabackar ränts. och jag lever än. high five!

Fick många fina klappar. Min favorit är utan tvekan en ask färgpennor av hög kvalitet. 

Liksom, skåda mästerverket ba:



Fortsätter på bebistemat. Man tager vad man haver.


Vad mer? Jo! I förrgår såg jag en riktigt intressant dokumentär om råttor. Att de sprider livshotande sjukdomar och kan vara farliga är väl inte något nytt, men att de är extremt smarta och att det finns fler råttor än människor i New York känns smått skrämmande. Filmen var också snyggt upplagd och proffsigt filmad. Den kusliga filmmusiken har jag ännu på hjärnan. Om du förut tyckt att råttor är lite småsöta och harmlösa kommer du att tycka annorlunda efteråt. Dokumentären heter Rats, finns på Netflix. Se den.

Nu ska jag återgå till min huvudsakliga jullovsuppgift, d.v.s skipa fred mellan två avkommor, som på grund av dygnet runt-umgänge och överskottsenergi strider så stickorna yr. 

häppi djoj djoj!

Spädbarnsmor på psykofarmaka

Igår fick stora barnen jullov. Det ena barnet slog på stort och firade med 37,7 graders feber och spykaskad klockan 04-nånting inatt. Åh ljuva julefrid hur jag omfamnas av din själsliga närvaro just nu. . .

Hade tänkt åka och handla nån julklapp eller två, men det kan jag ju fetglömma nu. Ganska skönt egentligen. Skulle ändå inte riktigt orka. Har inte paketerat in en enda julklapp heller. Frågade barnen om det är okej ifall de får opaketerade klappar i år. Stora barnet svarade att pappret ska ju ändå kastas, så med tanke på miljön är det bara bra. Så sant!

Med tanke på eländet och kylan ute i världen just nu, är jag bara tacksam att vi få ha varandra. resten är bonus.

Har haft väldans inspiration de senaste dagarna i alla fall. Här kommer två smakprov:

Jag kallar dem Spädbarnsmor på psykofarmaka 2.0 och 2.1

Föreställer mig dem som stora målningar. typ 2x4 meter. Uuuh va bra det kommer bli!

Nu ska jag kanske vika lite tvätt och annat glamoröst. 



Häppi hålidejs!

Ångestproppar

Nu känner jag att min ångestnivå håller på att reduceras en aning. Det kan bero på minskad amning, glad bebis, stor kaffekopp, medicin, guds vilja, placebo, kärleksfulla barn, hyfsad nattsömn, överkonsumtion av pepparkakor eller något annat. Vilket som, skönt är det! 

Med minskad angst får jag även minskat behov att använda ångestproppar när jag är ute och promenerar med doggen o bebben. D.v.s jag kan gå på promenad utan musik eller podcast i öronen. Jag kan ta in det jag ser utan att ständigt överröstas av mina egna tankar. En plastpåse i diket gör inte att jag börjar älta hela världens överkonsumtion av plast och skyndar mig hem för att i panik se över min egen. Om jag möter någon bekant tittar jag inte ner i diket eller gräver intensivt efter något i fickan. Jag ser asfalt. smält snö. nakna träd. grus. bilar. hus. hör ljud från byggarbeten. prassel från utebyxor när någon skyndar förbi. en gnisslande cykel. 
allt detta förnimmer jag. minus den där ångestslöjan. Aaaah. Amen.

Och just idag såg jag ovanligt intressanta saker:

- Två ganska tama kråkor, varav den ena badade i en vattenpöl

- En mäktig, William Turnersk himmel i rosa, gult och blått. Och en liten klump sol mellan björkarna. som lovade att snaaart vänder det.

Nio ringduvor som satt och kurade ihop sig på en lyktstolpe. 


Andra ångestproppar jag använder mig av är städning a la nazi och Facebook-stalking av random typ. Vilka använder du?

Dagens spädbarn:



Så här såg det ut innan promenaden, innan bölkalaset. Bebisar skiter fullständigt i nöden och lagen.


tjolahej och mycket hopp!

När Aleppo krockar med Pleppo

Igår kraschade min lilla bubbla med den stora. I Facebookflödet rann förfärliga scener från ännu ett av de oräkneliga bombdåden i Aleppo förbi. Blodiga. gråa av betongdamm. människor i ett hav av kaos. Barn som inte längre gråter. en pojke med sin döde bror i famnen. bara en månad gammal. en mamma som mist alla sina barn. förtvivlad gråt. det river tag. 

Att känna ångest när såna här bilder flimrar förbi är helt mänskligt. Att inte känna något alls är också helt mänskligt. Den snabba medierapporteringen gör att världen krymper. Kontrasterna mellan vår lilla, trygga värld och den stora, krigshärjade blir för stor. Omöjlig att greppa. Jag kan göra ingenting för dem just här, just nu. jag är maktlös och därför väljer jag ibland att blunda. 

Och jag vet, det finns saker jag kan göra. bara jag andas och fokuserar lite. Donera pengar. ställa upp som volontär på någon flyktingförläggning. Be en bön. Men inget av det hjälper konkret just de människor jag för tillfället har på näthinnan. inget.

----------------------------------

Googlar recept på kladdkakka

läser en modemedvetslös blogg

betalar teflonräkning

gillar en statusuppenbardatering

när 

fem små avrättade barn knackar på rutan

Det blöder

Det svider och sliter, tills

Likgiltighetens hinna lägger sig

och likt antiseptisk giraffsaliv

bedövar mig

Imorgon knackar tio små på,

avrättade med avtrubbade

nackskott jag inte längre ser

Ingen blöder längre

Alla kalla, koagulerade

--------------------------------------

Den här dikten skrev jag 2012, ca ett år efter krigsutbrottet i Syrien. Att den är lika aktuell idag är en stor sorg. 

Dags att andas och fokusera lite då.

kan jag?

Tankar från toppen

- Shit vad det är vackert ute idag!

- In case of Seinäjoki, vad är ångest på finska?

- Glömde bajspåse på morgonpromenaden. Både jag och hunden försökte se skyldiga ut under hela proceduren.

- Lycka är att ha en dörr till toaletten (den har varit frånvarande p.g.a liten renovering)

- Lö bebb som firade lucia med att för första gången svänga sig från rygg till mage firar vidare. Även nattetid.

- Jag har sovit EXTREMT bra inatt. Tack Gud! Eller vem som nu är ansvarig.


Dagens spädbarn:



Suverän teckning. Kommer nog ett samtal från typ Kiasma vilken dag som helst nu! 


Häppi frajdej!

Mjukbyxtankar

Jag borde byta namn på den här bloggen till Ångestbloggen, för jag verkar inte kunna skriva om annat just nu. Känns inte direkt helmagiskt. Men, vad kan man. såhär är läget nu. Nästa år flyger det kanske regnbågsskitande enhörningar till led och lusta här. vem vet.

Idag hade jag besök av en familjearbetare igen som lånade bebisen och gick ut på promenad. Hade tänkt en massa som vanligt. Tänkt fara till simhallen. tänkt gå till biblioteket och skriva på min refuserade diktsamling. tänkt baka bröd. tänkt köpa julklappar. tänkt duscha. Jag gjorde inget av det. Det blev soffan och ett avsnitt Skavlan jag inte hade sett. Oro i kroppen. Varför såg Alicia Vikander så tårögd ut? Trött men inte sömnig. Illamående. Tankar i centrifugen. Jag kan inte avgöra vilka aktiviteter som kommer att ge eller ta energi. Jag tror att jag kanske skulle må bra av att hälsa på någon och inte isolera mig här hemma så mycket. samtidigt är jag för trött för att orka konversera längre stunder just nu. Inget alternativ är liksom vattentätt. Mjukisbyxan vinner överlägset för tillfället.

Sen kom den andra hälften hem på lunch och hade köpt choko och coca cola åt mig. Och berättar att jag får ha en dålig dag. att jag inte är ensam. att han inte försvinner någonstans. att jag inte behöver julstäda eller annat oviktigt. att vi har varandra och det får räcka just nu. 
Sånt berättar han. inte alltid då jag behöver det, men idag var det mitt i prick.

Dagens spädbarn:



Han är bortskämd den lille parveln. War is on. Jag hade tänkt amma ett visst antal månader och tamejfan nånting kan väl få bli som man tänkte i alla fall.

Tjofaderittanlej!

Svamphjärnan

Jaaa. Alltså klockan 08:00 e kanske inte den mest optimala tiden att infinna sig hos psykologen. Speciellt inte när man ska slarva med ett stycke spädbarn. Började morgonen med att vurppa upp och ner med bebis och allt när jag klev ut på gården. Som tur var hen fastspänd i bilstolen och fick inte en skråma. Men ja, en rejäl pulshöjare var det. usch.

Hos shrinken kom vi inte fram till något speciellt revolutionerande. Men fick i alla fall lite ordning och reda i tankehärvan. T.ex när jag har som mest ångest har jag inget filter alls. Hjärnan fungerar som en svamp och allt bedrövligt jag hör och läser om i tidningsartiklar och på sociala medier absorberas till etthundra procent. Så samtidigt som jag känner att jag inte mäktar med småbarnslivets ansvar, decembermörkret och full diskmaskin, angstar jag dessutom över norska pedofiloffer, utrotningshotade djur jag inte kan rädda och barnhemsbarn i Lettland. Allt stavmixas ihop till ett enda rådigågg i mitt huvud och jag kan inte längre avgöra  vilka tankar jag ska prioritera.
Alltså, mindre Facebook och elände en tid framöver. Mera lättsamma komedier. Rädda världen får jag spara till en annan dag.

Resten av dagen har jag varit riktigt seg och trött samtidigt som lö bebb har haft magknip och marrat mer eller mindre konstant. Parkerade stora barnen framför iPaden och försökte få mig lite snuttsömn mellan skrikutbrotten. Man borde säkert ha dåligt samvete över det också, men jag orkar inte. Tänkte inte ställa upp i mom of the year contest i år heller.

Dagens spädbarn:



Har i alla fall lyckats hålla mig lugn och inte skrika tillbaka. Alltid något.

Chacha!

O helga Skam

Igår fick jag lite avlastning när en familjearbetare tog bebis+vagn och gick på promenad. Planen var att jag skulle ta mig till stan en sväng för att se något annat än röran här hemma, men jag blev lat och kastade mig på soffan med senaste avsnittet av norska ungdomsserien Skam istället. Och jestas i vääde vad det var bra! Tänker då främst på scenen med Isak, Even och O helga natt. Den är någon av de vackraste kärleksskildringarna jag sett på tv. Det är inte en skildring av homosexuell kärlek. Det är en skildring av kärlek. Punkt. 

På eftermiddagen åkte stora barnet hem till en kompis efter skolan och jag, mellanbarnet + spädis krånglade oss in till stan då istället. Hade ganska mycket ångest. Bara att packa oss alla in i bilen fick mig att svettas mentalt. Tänkte näe, det här ror jag aldrig i land. Väl i stan handlade vi glögg och pepparkakor och gick på café. Bebis sov sött. Plötsligt, där efter en kopp kaffe o svindyr glass, släppte ångesten bara hux flux. Och jag kunde sitta och njuta av att titta på folk och svara på mellanbarnets frågor om jag hellre skulle tappa allt hår, eller att alla jordens människor skulle dö. Ångestfritt.

Dagens spädbarn:



Imorgon har jag tid till terapeuten, något jag ser fram emot mera än både påsk och julafton för tillfället.

Hejtå!

Julefrid

Har njutit av några sköna nätter med relativt ångestfri sömn. Nackdelen med psykmediciner är bara att man blir så arma trött. Dagarna blir liksom ännu grötigare och segare än förut och jag fattar inte hur vi ska få till en jul i år. Igår upplyste mellanbarnet mig att det är tretton dagar kvar. Alltså tolv idag. Är för seg i hjärnan för att börja rada upp alla tankar den informationen väcker hos mig, men sådär spontant tänker jag: nej satan.


Dagens spädbarn:



Jag längtar till Påsk.

hejåhå!

Min trendiga ångest

Det har varit mycket skriverier om psykisk ohälsa i bloggvärlden de senaste dagarna och eftersom ämnet intresserar mig och dessutom är högst aktuellt för mig personligen för tillfället, tänkte även jag, om än lite sent, vädra mina tankar.
Det finns många olika saker man kan mena med psykisk ohälsa men jag tänkte specifikt rikta in mig på ångest eftersom jag har en del personliga erfarenheter. 

Ångest som ett begrepp, kan användas för att beskriva många olika sorters känslor och tankar. Ångestbegreppet kan innefatta känslor av oro, nervositet, rädsla, ängslan. Fysiska symtom kan vara spänningar i kroppen, orolig mage, svindel, illamående, tryck över bröstkorgen, frossa, darrningar, snabbare puls och säkert mycket mera som jag inte kommer på just nu. 
När vissa upplever att psykisk ohälsa på något sätt skulle vara "trendigt" beror kanske på att själva ordet ångest används även när man egentligen menar orolig eller nervös. Så debatten borde egentligen handla om att vi alla kunde öva på att använda ett mer nyanserat språk när vi beskriver våra känslor. Istället för att säga att man har ångest inför ett föredrag kan vi säga att vi är nervösa eller oroliga. Nu är ju inte alla språkbegåvade Einsteins och sällan är man när man ska beskriva känslor. Att använda ordet ångest är inte fel, symtomen och tankarna är ju fortfarande desamma. 

Skillnaden mellan att ha s.k "frisk" ångest och "sjuk" ångest, handlar egentligen bara om styrkan och längden på ångesttillståndet i förhållande till situation.

Att ha mycket ångest och inte kunna sova kvällen inför t.ex ett matteprov är helt sunt. Att ha mycket ångest och inte kunna sova för att du ska handla mjölk nästa dag, (något som du normalt gör utan problem) är inte lika sunt. 
När matteprovet är över pustar du ut och det känns som om en sten faller från ditt hjärta och du återgår till ett mera balanserat jag. Du är kanske trött och medtagen efter den psykiska påfrestningen men återhämtar dig efter en dag eller två. En person med nån form av ångestproblematik känner ingen lättnad efter matteprovet, hen kanske inte ens klarar av att gå dit. Eller så ältar hen provet i flera timmar eller dagar efteråt och får aldrig varva ner och pusta ut. 

Så, alla har ångest någon gång. Vissa mycket, andra mindre. Vissa ofta, andra sällan.
Man kan omöjligt avgöra hur mycket ångest en person har och hur mycket det påverkar eller begränsar dennes vardag på basis av utseende eller beteende. 

En annan viktig faktor som påverkar ångest är stress. När vi stressar mycket får vi mera ångest. När vi har mycket ångest blir vi känsliga för stress. Kanske upplever vissa att var och varannan slänger med ordet ångest när de egentligen menar att de är stressade. Eller så är det så enkelt att var och varannan faktiskt går omkring med mycket ångest på grund av att de är stressade. För klimatet idag är en enda stor stressklump med nedskärningar, arbetslöshet, ständig uppkoppling, för lite sömn, osv. 

OAVSETT så blir inte i alla fall min ångest mindre för att jag tänker på hur bra jag har det och hur tacksam jag ska vara för att jag inte är i Syrien just nu, TVÄRTOM.

Jag skulle bli väldigt förvånad om det finns någon med psykiska problem som sökt hjälp FÖR TIDIGT. I många fall hinner det gå så långt att man inte kan eller ens orkar söka hjälp själv. I Finland tar i genomsnitt 17 personer i veckan sitt liv. Det sista vi behöver mera av är uppmaningar om "positivt tänkande" och att vi inte kämpar tillräckligt. Vad vi behöver mera av är lyhördhet, förebilder i form av offentliga personer som öppet berättar om sin psykiska ohälsa och prata prata prata! Ofta kan en skämtsam kommentar om psykisk ohälsa faktiskt vara ett tecken på att personen mår dåligt men inte vet hur hen ska prata om det. Fråga mera! Våga vara obekväm och "frågvis".

Nu känner jag att min godnatt-medicin kickar in, får så lov att avrunda här.
zzzZZZZzzzzz

Psykisk bakterieinfektion

När inte omega-3, utomhusvistelse eller extra portioner glass längre hjälper mot att undvika ytterligare psykbryt får man söka sig vidare. Två nätter i rad med panikångest som höll i sig mer eller mindre i flera timmar + en nattätande bebis är ingen lyckad kombination. Då är det inte längre läge att vänta o se hur mycket värre/bättre det kan bli. Så igår gick jag till läkaren och fick utskrivet medicin och bokade tid hos min gamla terapeut. 

Låter ju superenkelt, eller hur? Naturligtvis är det ju inte det. Ältade och vältade och angstade många varv innan jag till slut, men ändå relativt snabbt accepterade läget. Ja, jag är nog lite deprimerad ändå, vare sig jag vill eller inte. Ja, min ångestnivå har nog en längre tid varit ganska hög och konstant och nu kom taket emot. 

Detta är tredje gången jag äter medicin mot depression och ångest. Man tycker ju att man skulle ha lärt sig, hittat balansen. Få leva lycklig, depp och ångestfri resten av livet. Tyvärr och tack o lov glömmer man ju hur de mörka känslorna kändes när man varit frisk en längre tid. Varje depression är också annorlunda. Symtomen kan variera och är också relaterade till situationen man befinner sig i just nu. Därför kan det vara svårt att upptäcka dem i tid.

Det som är annorlunda denna gång är att jag agerade mycket snabbare. När jag insjuknade senast, för fyra år sen, hann det gå så långt att jag drabbades av depression med psykotiska inslag. Vilket gjorde att jag inbillade mig ganska skrämmande saker. Som i sin tur gav mig sån enorm ångest att jag inte kunde prata normalt utan medicin, orden hakade upp sig. Rädslan för att falla tillbaka till det är också en orsak till att jag reagerade snabbt denna gång.

Sååå. Nu ska det bli bra. Läkaren jag träffade igår var helt underbart empatisk och kom ihåg mig från tidigare, vilket underlättade enormt. Hon sa att jag kan amma fast jag äter medicinerna och att de inte påverkar bebisen mera än om jag gick på en antibiotikakur. Kom på att det är ju just det depression är, en bakterieinfektion i psyket, typ mykoplasma: Går inte att diagnosticera med blodprov. stora variationer i symtom. kan vara seg och långvarig. kan utvecklas till lunginflammation, vilket man ju faktiskt kan dö av om man inte får behandling. precis som självmord.



Dagens spädbarn:



 Adärlejs (annorlunda) låter som något isländskt, ljuvligt metafysiskt tillstånd som hägrar i framtiden. Kanski ir i?



Tjo, la och lite hopp!

Självständig i ångest

Om helgen var havregrynsgröt, var Finlands självständighetsdag som en hel jäkla hink med  mörk sirap. Fastklibbat i bröstkorgen med sju kilo sten. Amningen krånglar, hormonerna hoppar och tankarna åker runt som i en centrifugerande tvättmaskin. Mina verktyg för ångesthantering (djupandning och trauma tapping technique) slank mig ur händerna och jag fick istället gå upp och hyperventilera på vessan klockan 05:10. När den värsta paniken lagt sig och jag fått snörvla i famnen på min andra hälft en stund, kunde jag faktiskt somna om. Svårt att säga hur stor del av ångesten som är hormonell. Velar fram och tillbaka mellan att amma och inte amma. Är det värt det om psyket ska betala så här mycket? Finns det något ännu obearbetat jag borde ta itu med? Kom överens med rådgivningen att de skulle kontakta mentalvårdsbyrån åt mig för säkerhets skull. Så mycket lättare när någon annan klättrar över tröskeln för en. Fast man kravlat över den förut är den likväl för hög när man ska över den igen. Man vänjer sig liksom aldrig. Och alltid är man liite för sent ute. 

Nåja, för att undvika ytterligare psykbryt får jag öka omega-3 dosen, fånga så mycket dagsljus jag kan och äta en extra portion glass. Och kramas mera med husets övriga invånare.

Ja, vi tittade faktiskt en stund på presidentbalen igår. Många vackra och mindre vackra kreationer. Försöker lära barnen att tänka före de talar och inte döma folk enligt utseende, samtidigt som jag utbrister "herreguud, vad har hon på sig, hon ser ju ut som en gammal potatissäck!" Svår balansgång där.

Dagens spädbarn:

Bra att någon har bytt perspektiv i alla fall.

Tjoodiloo!

Helgen

har varit som att vandra runt i en kastrull med havregrynsgröt. Orkar inte ge en utförligare förklaring för metaforen, fritt fram för fantasier. 

Har hunnit läsa nästan halva Peter Sandströms roman Laudatur. Upplever att jag är för ung för den. Som att jag saknar något väsentligt för att förstå den. Eller så är jag för trött. Eller allmänt trög. 

Lyssnade på avsnitt 97 av Ångestpodden där forskaren Giorgio Grossi pratar om stress och fick åter en påminnelse om att växla ner. Inget nytt under solen, men hans röst är så mjuk och behaglig att lyssna på, så därför tog jag till mig lite extra denna gång. Lyssna här .

Dagens spädbarn:

Nu vaknar den lille diktatorn, hungrig och med förväntan om omedelbar laktosleverans. 

hejåhå

Barn, föräldrar och tv

Idag är det fredag vilket innebär barnkanalen-marathon. Vare sig man vill eller inte. Fördelen med lite större barn är att man kan se hyfsat intressanta filmer och tv-program tillsammans utan att lida och vänta på att eländet ska ta slut. Motiverar man kidsen rätt kan man även få dem att stå ut med något man själv gillar att se. Utmaningen ligger i att ingen av barnen ännu förstår engelska eller kan läsa undertexter flytande. Jag brukar lösa det genom att jag helt enkelt pausar och översätter emellanåt (t.ex då vi ser Jurassic Park filmerna). Filmer med mycket våld och sex får de ju förstås inte se ens tillsammans med oss vuxna, men jag brukar ofta berätta om filmer jag sett och diskutera med dem (och lämna bort de våldsamma detaljerna) Har t.ex berättat hela storyn i The Walking Dead för dem och de blev nästan lika förfärade som jag när Glenn dog i första avsnittet av säsong 7. 

Vilka filmer/tv-program brukar ni se med barn i skolåldern?

Tips mottages!

Och så, dagens bebis:

Betydligt mer likt originalet än gårdagens. 

Häppi frajdej!

I djuphavsfiskens ändtarm

Dagens mentala status:

Bilden föreställer mörkret inuti en marulks anus, vilket torde vara det mörkaste stället på jorden.

Dagens spädbarn: 

Varför ena örat är abnormt stort vet jag inte riktigt och nej, hen har inte en halspastill i munnen, det ska föreställa tungan. 

Man ska alltid avsluta positivt: Solen skiner pikulite idag, nu ska vi gå ut och vädra oss.

hejps!