fredag 28 juli 2017

Semester!


















Prövar mobilblogga från villan med ett skrangligt internet och annan font (lyckas ej ändra den från iPhånen). 

Abborarna nappar, myggorna biter och batterierna laddas. Hunden har bara lyckats rulla sig i ett ruttnande fiskkadaver i skogen en gång hittills. Succé! Tvättade henne med tallsåpa och svordomsharanger. 

Barnen klättrar på stenar, metar, badar bastu och åker gummibåt. Däremellan lämnar de blöta kläder i högar och glömmer sätta på locket på utedasset så man får flugor i röven. 

Lö bebb äter sand och blåbär och ropar ah ah ah när en fiskmås flyger över oss. Han har snart slut på blöjor och mjölk och sover för tillfället i sin sista semi-rena pyjamas. Inväntar leveranser imorgon.

Nu ska jag sussa sött i en icke längre sandig säng och vila mina sjuka armar efter intensivt pilkastande och vattenbärande. 

Najti najt

måndag 17 juli 2017

Spy-spännande

Befinner mig på stadens bibliotek. Jag har suttit här i dryga fyra timmar och bearbetat mitt diktmanus. Ett manus som blivit antaget till ett förlag. Ett manus som kommer att bli publicerat i bokform våren eller hösten 2018. En text, författat av lilla människan mig. Ibland bubblar spänningen så vilt i magen att jag bara vill spy. 

Så stort och häftigt och läskigt i mitt lilla liv, men samtidigt så väldigt skönt futtigt. Känslan av att ingenting, men ändå allt kommer att fortsätta vara sig likt. Jag kommer fortfarande att se likadan ut. Mitt humör kommer antagligen fortsätta att variera från en dag till en annan. Min avföring kommer fortsättningsvis att vara brun. Mellanbarnet kommer inte plötsligt börja tycka att jag är cool.

Men för den lilla biten längst in i min själ, den där biten som kanske bara är min alldeles egna och ingen annans, betyder det så fruktansvärt mycket. 




HURRA!

(I alla fall ett litet ödmjukt, för att inte låta katastroftankarna fräta sig in och förstöra mitt lyckorus)









måndag 10 juli 2017

Kan man ångra ett barn?

Jag var rädd och osäker stora delar av min senaste graviditet. Jag ville helst inte prata om att jag väntade barn eller ens tänka tanken att jag snart igen skulle stå ut med sömnlösa nätter, amning, isolering, förlamande trötthet. Jag var bitter över att behöva ta en paus i studierna. Kände mig mer och mer utsatt för något sorts övergrepp i takt med att magen blev större. Oroade mig för att bebisen skulle vara nästa anti-krist och omöjlig att älska. Att den skulle orsaka skilsmässa, smärta och död, typ.


Bakom alla negativa tankar och ångest försökte jag trots allt sätta tillit till att andra känslor skulle komma ikapp. Att även den här ungen skulle hitta sin plats i hjärtat. Men det tog tid. Ännu när jag låg i förlossningssalen och krystade tänkte jag  att jag ångrar alltihop. Ville trycka på stopp och åka hem igen. När lö bebb kom ut kände jag mig totalt förvirrad, som att jag befann mig i ett vägskäl; -Flippa ur och springa eller ta mig samman och göra det som förväntas. 


Sist och slutligen tog väl någon sorts instinkt över och känslorna jag väntat på kom äntligen ikapp. Jag njöt som en gris och var så tacksam, överväldigad och lycklig;- i cirka två månader. Sen började det suga rejält igen. 


Mycket av det jag oroat mig för under graviditeten kom att förverkligas. Förstås var inte bebisen anti-krist, men allt praktiskt runt omkring kändes minsann avlat ur djävulens anus. Hatade känslan av att vara bunden och att bebisen var totalt hjälplös och helt och hållet beroende av mig. Konstigt nog hatade jag aldrig själva bebisen, barnet, individen. 



Så nej, kanske kan man inte ångra ett barn men samtidigt jo.
Kanske ångrar man sig inte hela tiden, kanske bara till 20% eller 40%? ibland.

Tack o lov skiter barnet i om jag ångrar mig eller inte, för tillfället står han och dreglar i fönstret o säger aäääiii.

Och jag är lycklig som en gris för att han nu är tio månader och inte tre.


måndag 3 juli 2017

Skogen skogen

De senaste åtta åren har jag spenderat midsommar på en ö i Larsmo skärgård. Där finns en skog som är så vacker att det gör ont.  













































Det sticker i bröstkorgen bränner bakom ögonlocken. 


onsdag 28 juni 2017

Kärlek från en annan del av päärolandi

"Jag har grått, risigt hår, dessutom är det flottigt och fullt med mjäll. Mina bröst är för små. Mina tänder är inte vita som i Pepsodent reklamen, min mage inte lika platt som H&M:s bikinimodeller. Jag har blek, ojämn hy. Mina ben är korta, vristerna för stabbiga. Jag har utåtstående, stora öron. Jag är töntig, irriterande och sur. Ingen kille kommer någonsin att vilja ha mig."

Så här lät det i min dagbok från cirka 12-17 års ålder (och blossar upp än idag under sämre perioder) Jag upprepade det dagligen, som ett tvångsmässigt mantra. Fyllde på listan vartefter jag hittade nya negativa egenskaper som jag tyckte passade in på mig. Ibland kompletterades listan med en illustration av mig själv där jag drog pilar mellan orden och min kropp för att riktigt ordentligt mind-mappa in min oduglighet. 

Jag har aldrig haft problem med övervikt eller direkt mobbats för mitt utseende. Jag har inte haft ett komplicerat förhållande till mat. Mitt intresse för sport och fysisk aktivitet har varierat, men aldrig varit av största prioritet i mitt liv. Objektivt sett befinner sig min kropp inom normen och ingen hälsosyster har någonsin gjort anmärkningar på mitt BMI eller min fysiska hälsa överlag (förutom på mina plattfötter som de envist skulle bota med obekväma, svindyra skoinlägg). 

Jag kan inte föreställa mig hur det här självhatet skulle ha tett sig om jag hade varit överviktig. Om jag inte bara från mitt snedvridna själv hade bombarderats med nedvärderande ord, utan också från media, hälsovårdare "vänner" med budskapet om att jag är lat, äcklig, ohälsosam och kommer att bli en belastning för samhället. Mitt förakt fanns endast i min egen hjärna, men det räckte gott och väl till att få mig att känna mig som den mest misslyckade människan i hela världen. 

Därför är Ellen Strömbergs sommarprat så viktigt. Det är viktigt för smala, tjocka, magra, mulliga, feta, knubbiga, långa, korta, muskulösa, beniga. Det är viktigt för mjälliga stabbiga plattfötter. Garanterat viktigt för många fler. Och det kan vara till stor hjälp för en normativ, samhällsaccepterad medborgare att hålla käft när hen vill ge goda hälsoråd runt bullafatet.


fredag 16 juni 2017

Upplevelser och iakttagelser


Barnen sommarlovar som så många andra. Spädbarnet som inte längre är så värst späd utan snarare en kvick köttklimp, kryper omkring med nakna tår i grönt fuktigt gräs. Dagarna fylls av promenader, pokémonjakt och potatiskok. 

I förrgårs går såg vi en ringduva begå självmord. Den spankulerade sakta vid vägkanten när en stor lastbil med yogurt närmade sig med hög hastighet. Istället för att flyga iväg eller skuttandes söka skydd i första bästa dike, klev fågeln med bestämda steg rakt ut i körbanan och omkom omedelbart. En högst makaber syn. De vanliga frågorna som “Varför” och “kunde vi ha gjort något för att förhindra detta”, uppstod omedelbart. Antagligen var duvan sjuk och skulle ha dött förr eller senare. Kan ett djur vara suicidalt?

Jag kom att tänka på att det finns en bra sak med att vara deprimerad: När allt är mörker och likgiltighet, är man åtminstone inte rädd. Så fort skuggorna i huvudet skingras en aning och livet börjar kännas värt att leva, inser man att hela ens existens är så skör och att man faktiskt kan dö. Ens nära och kära kan avlida när som helst. Potentiella hjärntumörer lurar runt varje hörn. Varje litet popcorn på golvet är en utdragen kvävningsdöd. Duschgolvet är otäckt halt och hörnen i badrumsinredningen sylvassa. 

Nu kanske jag borde fortsätta det här inlägget i en mera munter ton och påpeka att en rädsla och medvetenhet om att döden ständigt väntar på att sätta klorna i oss, i alla fall skänker en viss känsla av tacksamhet (förutsatt att man är vid liv och har någorlunda hälsa). Men att vara vid liv behöver inte betyda att man lever och att inte lida av en dödlig sjukdom behöver inte betyda att man är frisk. Blir vi lyckligare av att vara tacksamma? Behöver vi vara det? 



Nu ska jag äta glass och fundera vidare.


Soliga hälsningar från amatörfilosofen.

onsdag 7 juni 2017

Music Television memories

Det värsta med att ha två cirka 7-åringar i huset är deras stundvis enormt urusla musiksmak. För tillfället är det Crazy Frog som gäller hemma hos oss. Hatade grodjäveln redan för 15 år sedan(?) och min kyliga inställning samt sköra psyke förvärras dag för dag här. 

Det bästa med två cirka 7-åringar är att de fortfarande är så formbara och lättmanipulerade. Min favoritsysselsättning en regnig dag är att youtuba alla hits som snurrade på MTV förr i vääde. Alltså när MTV fortfarande var en tevekanal som spelade musikvideor dagarna i ända, alltså innan den togs över av hjärndöda program som Sixteen and pregnant, Laguna Beach och the X-effect

Här kommer några exempel på mina eviga MTV favoriter:






Enigma - Return to innocence
Kommer aldrig att sluta älska denna låt fast den kanske spelats sönder en aning. Älskar videon, hur allting går baklänges. 1994 när låten kom var jag åtta år trodde helt och fullt att det var en riktig enhörning jag såg på tv.








The Verve - Bittersweet symphony 
Kände alltid hur en rebellisk sida vaknade till liv när denna dök upp i rutan. Ville också skita i allt och bara gå gatan fram och hänsynslöst stöta till mötande fotgängare.





Fatboy slim - Right here right now
Brukar använda denna som diskussionsunderlag när jag och barnen pratar om evolutionen och livets uppkomst. 





Backstreet boys - Everybody
Streetdansade skiten ur denna 1997. Om ett pojkband spökade ut sig till vampyrer och varulvar i en musikvideo idag tror jag att vi skulle förlöjliga dem något enormt. Då var det bara såå coolt. Världen har blivit grymt seriös.





Basement jaxx - Where's your head at
Denna låt fick mig alltid att må ännu sämre när jag stannade hemma från skolan och låg och feberyrade i soffan men jag diggade videon enormt. Skruvad och smått läskig. Vi brukar sjunga refrängen på närpesiska "Kvan je höve".





Massive attack - Teardrop
Ännu en video på temat livets utveckling. Låten finns fortfarande med på alla mina otaliga spellistor på spotify. Sönderspelad men fortfarande skön.




Vilka är dina favorit MTV-videor?