fredag 29 september 2017

Det var en gång en fredag

Sitter vid köksbordet med en skål ostbågar. Två barn står i givakt och tjuvkikar på vad jag skriver. Det är mina barn. Sonen anser att mitt typsnitt är tråkigt och vill att jag ska byta. Det tänker jag inte göra. Han fortsätter att tjata, jag håller på att bli irriterad. 
Dottern vill att jag ska skriva något om henne, men hon vet inte vad och släpper en liten prutt i smyg. Den luktar lite.

Sonen tjatar och tafsar på datorns tangenter. NEJ säger jag. 
Jag trivs med helvetica. Jag.tänker.inte.byta.


Åhå. Nu bytte datorn typsnitt av sig själv. Kanske kan sonen kommunicera med elektronik med hjälp av hjärnvågor eller något? JAJA, vi byter väl då!!!!!!


Far är rar sitter i vardagsrummet och kollar på den första fredagsfinalen i Idol. Han föredrar popcorn.

När sonen inte tjatar om typsnitt är det textens storlek han är missnöjd med. Är det här bättre? Jo, nu är han äntligen nöjd...


(veckans skolprojekt)

Sonen säger att denna bild inte alls passar in i sammanhanget och tycker att vi ska välja en annan, men det tänker jag f-n i mig inte göra, han får starta en egen blogg!



cdgfcnjy mdkuyhm ihgff fgg
g g hh h h 


h: trött mor och sällskapssjuka barn

å
hjhufkofyioxyuidyu6y9i69iy96y9yih9yiotyiokryokhlfgkohkiej


tisdag 12 september 2017

Kvalitetsmänniskan

Jag undkom icke sjukdom trots ihärdig ingefärakonsumtion. När jag skulle på mitt första riktiga yoga-pass slog den jäveln till med full kraft och jag har hostat och snörvlat sedan dess (alltså en vecka för att vara exakt). 

För att muntra upp mig själv har jag tittat mycket på stand-up med feministiska undertoner. Så förutom att jag känner mig snorig och eländig vill jag nu likt alla andra nyfrälsta feminister också skilja mig och eventuellt inleda ett lesbiskt förhållande.

Sedan sansade jag mig och landade på: Tänker.inte.tvätta.en.enda.kalsong.till.i.mitt.liv.









"Åh, lifvet, vart bär du av med mig?"




Nu ska jag återgå till att fördjupa mig i en otroligt viktig konstnärlig och samhällskritisk process i min lilla ateljé. 
Mitt bidrag till samhället och världen är enormt. 
Jag är en människa av ytterst hög kvalitet.


Hejåhå

måndag 4 september 2017

Snorigt Måndagsbarn

Inleder min andra vecka som studerande med att vara hemma med sjukt barn. Har ägnat förmiddagen åt att sammanfatta mitt konstnärliga arbete och min framtid på en A4:a, samt ringa Arbis 17 gånger (tutar bara upptaget) och brottas med alla småbarnsdagis-föräldrars mardröm: Päikky.
Däremellan har jag druckit en kopp ingefära-vitlöks té (TÄNKER INTE BLI SJUK!!) och kastat ett getöga på det sjuka barnet som sitter och utvecklar gamnacke med hjälp av sin surfplatta. 




Imorgon hoppas jag på att få återvända hit:





Har inte ännu hunnit boa in mig riktigt ordentligt, men min nya ateljéplats är betydligt större än den lilla kvadratmetern jag hade första året.
De flesta har stuckit till Tyskland på studieresa så det lär vara ganska ensamt i skolan hela veckan, men ändå, shit vad jag njuter av att vara tillbaka. Färdiglagad lunch varje dag + att jag för några timmar slipper ha hjärtat i halsgropen när en ettåring utför akrobatiska konster på en stereohögtalare = lottovinst för min mentala hälsa.


Nu ska jag dock gå och hämta den lille DJ:n på dagis,

tjohej!







fredag 25 augusti 2017

Sommar summarum och psykosomatiska symptom

Sommaren är slut, barnen är tillbaka i skolan, nu är det höst osv.

Lö bebb spenderar sin tredje förmiddag utan mammsi på dagis. När han kommer hem ska vi böla ikapp; han p.g.a överstimulering och jag p.g.a blödande modershjärta (som jag hittills trodde att jag inte hade, men tji-pa-tji fick jag).
















Näe, inga barn behöver dagis före två års ålder. Eller tre. Men vad göra? Det hjälps inte. Jag måste ut ur detta hus och ingå i ett socialt sammanhang igen innan jag kvävs. 

 Min angstighet och nervositet har bosatt sig i min nacke som vanligt. Har svårt att svälja och är styv som en stelopererad..                             --> injicera lämplig metafor här <--

Nästa vecka återgår jag till mina konststudier. Har sett fram emot det så länge nu att det känns som att luften liksom snart går ur mig. Poff. 
Ska bara smälla lite raketer först (villaavslutning/veneziansk på lördag, tjoho) och fira det lilla åbäkets första födelsedag. Bla bla, tiden går så fort, men det är helt S-J-U-K-T att det gått ett helt år sedan jag vaknade 03:05 av att jag behövde bajsa och två timmar senare hade en varm, fuktig bebisklimp på bröstet. 

Nu ska jag yoga skiten ur ångest-klumpen i nacken och kanske kocka lite lunch.






fredag 28 juli 2017

Semester!


















Prövar mobilblogga från villan med ett skrangligt internet och annan font (lyckas ej ändra den från iPhånen). 

Abborarna nappar, myggorna biter och batterierna laddas. Hunden har bara lyckats rulla sig i ett ruttnande fiskkadaver i skogen en gång hittills. Succé! Tvättade henne med tallsåpa och svordomsharanger. 

Barnen klättrar på stenar, metar, badar bastu och åker gummibåt. Däremellan lämnar de blöta kläder i högar och glömmer sätta på locket på utedasset så man får flugor i röven. 

Lö bebb äter sand och blåbär och ropar ah ah ah när en fiskmås flyger över oss. Han har snart slut på blöjor och mjölk och sover för tillfället i sin sista semi-rena pyjamas. Inväntar leveranser imorgon.

Nu ska jag sussa sött i en icke längre sandig säng och vila mina sjuka armar efter intensivt pilkastande och vattenbärande. 

Najti najt

måndag 17 juli 2017

Spy-spännande

Befinner mig på stadens bibliotek. Jag har suttit här i dryga fyra timmar och bearbetat mitt diktmanus. Ett manus som blivit antaget till ett förlag. Ett manus som kommer att bli publicerat i bokform våren eller hösten 2018. En text, författat av lilla människan mig. Ibland bubblar spänningen så vilt i magen att jag bara vill spy. 

Så stort och häftigt och läskigt i mitt lilla liv, men samtidigt så väldigt skönt futtigt. Känslan av att ingenting, men ändå allt kommer att fortsätta vara sig likt. Jag kommer fortfarande att se likadan ut. Mitt humör kommer antagligen fortsätta att variera från en dag till en annan. Min avföring kommer fortsättningsvis att vara brun. Mellanbarnet kommer inte plötsligt börja tycka att jag är cool.

Men för den lilla biten längst in i min själ, den där biten som kanske bara är min alldeles egna och ingen annans, betyder det så fruktansvärt mycket. 




HURRA!

(I alla fall ett litet ödmjukt, för att inte låta katastroftankarna fräta sig in och förstöra mitt lyckorus)









måndag 10 juli 2017

Kan man ångra ett barn?

Jag var rädd och osäker stora delar av min senaste graviditet. Jag ville helst inte prata om att jag väntade barn eller ens tänka tanken att jag snart igen skulle stå ut med sömnlösa nätter, amning, isolering, förlamande trötthet. Jag var bitter över att behöva ta en paus i studierna. Kände mig mer och mer utsatt för något sorts övergrepp i takt med att magen blev större. Oroade mig för att bebisen skulle vara nästa anti-krist och omöjlig att älska. Att den skulle orsaka skilsmässa, smärta och död, typ.


Bakom alla negativa tankar och ångest försökte jag trots allt sätta tillit till att andra känslor skulle komma ikapp. Att även den här ungen skulle hitta sin plats i hjärtat. Men det tog tid. Ännu när jag låg i förlossningssalen och krystade tänkte jag  att jag ångrar alltihop. Ville trycka på stopp och åka hem igen. När lö bebb kom ut kände jag mig totalt förvirrad, som att jag befann mig i ett vägskäl; -Flippa ur och springa eller ta mig samman och göra det som förväntas. 


Sist och slutligen tog väl någon sorts instinkt över och känslorna jag väntat på kom äntligen ikapp. Jag njöt som en gris och var så tacksam, överväldigad och lycklig;- i cirka två månader. Sen började det suga rejält igen. 


Mycket av det jag oroat mig för under graviditeten kom att förverkligas. Förstås var inte bebisen anti-krist, men allt praktiskt runt omkring kändes minsann avlat ur djävulens anus. Hatade känslan av att vara bunden och att bebisen var totalt hjälplös och helt och hållet beroende av mig. Konstigt nog hatade jag aldrig själva bebisen, barnet, individen. 



Så nej, kanske kan man inte ångra ett barn men samtidigt jo.
Kanske ångrar man sig inte hela tiden, kanske bara till 20% eller 40%? ibland.

Tack o lov skiter barnet i om jag ångrar mig eller inte, för tillfället står han och dreglar i fönstret o säger aäääiii.

Och jag är lycklig som en gris för att han nu är tio månader och inte tre.